Jag känner mig så ful att jag hellre är ensam

Carina, 56, möter upp i dörr­öppningen. Hon ser alldeles normal ut, är slank och av medellängd, med brunt hår i tofs och stora, vackra blå ögon. Och det är däri, det sistnämnda, som felet ligger, enligt Carina själv.

– Under en period var det mina fräknar som jag hängde upp mig på, en annan håret. Men mest är det ögonen. De är för stora och jag får dem inte att se symmetriska ut, hur jag än sminkar mig, suckar hon.

Carina har diagnosen BDD, dysmorfofobi, sedan tio år tillbaka. Det är inte något enkelt tillstånd att leva med. Dysmorfo­fobi innebär att man upplever sig ha ett defekt utseende – trots att man inte har det – så till den grad att man undviker möten med andra människor. Den drabbade kan tillbringa många timmar framför spegeln för att försöka rätta till det som man tycker är fel i spegelbilden.

Läs också: Jag opererade min kropp för att göra min man nöjd

– När jag känner att BDD:n kommer så går jag undan från spegeln, går ut i köket, tar en kopp te och lugnar ner mig. Det viktigaste är att jag är snäll mot mig själv och inte tänker att det är något fel på mig. Ibland fungerar det och ibland inte, förklarar Carina.

Vad som upplevs som fult av den drabbade kan ändras efterhand. Somliga med diagnosen är fokuserade på en viss kroppsdel och bryr sig inte alls om sitt ansikte, medan andra kanske gör tvärtom. Carina säger med ett skratt att hon önskar att hennes BDD satt i knävecket, för då hade hon lätt kunnat dölja det. För hon inser att det är ett sjukt beteende och hon hade inget hellre önskat än att slippa sjukdomen. Det enda hon vill är att kunna leva ett normalt liv.

En känslighet

När Carina tänker tillbaka på sitt liv inser hon att hon alltid haft en viss känslighet när det gäller sitt utseende. Som liten var hon en pojkflicka, och hon kände ofta att hon inte riktigt passade in bland de andra tjejerna och deras prat om smink och parfymer.

– Jag kände det som att jag aldrig riktigt dög eller var lika fin som de, säger Carina.

Det var när hon skilde sig för drygt tio år sedan som sjukdomen bröt ut för fullt. Men också innan dess hade hon tillbringat mycket tid framför spegeln hemma.

– Jag kunde stå i timmar och försöka få till det så att mina ögon såg vettiga ut med make­­-up. Men jag blev aldrig nöjd, utan tog bort sminket och fick börja om. Det nötte på huden och gjorde ont, det var fruktansvärt jobbigt. Min man hotade med att ta ner alla speglar i hela huset, och då fick jag panik, berättar Carina.

Läs också: Mitt äktenskap var som en skräckfilm

Skilsmässan var psykiskt jobbig och sjukdomen fick fritt spelrum. Många timmar gick åt dagligen åt så kallad spegling. Carina kunde inte slita sig från spegeln, utan stod och grejade och pillade och försökte förbättra felen hon såg framför sig. Livet blev begränsat. Hon ville inte heller möta andra människor och utsättas för ångestframkallande blickar.

– Jag går aldrig ut utan min mössa, med den kan jag dölja om jag har en ”bad hair day”. Men det är inte alltid jag ens kommer ut ur huset, eftersom jag fastnar framför spegeln, berättar Carina.

Att andra människor ger henne komplimanger och bedyrar att det inte är något som helst fel på henne har tidigare inte spelat någon roll alls.

– Förr kvittade det vad någon sa. Jag visste till över hundra procent att de hade fel när de sa att jag var fin, för det var jag inte. Att jag var ful var så inetsat i min hjärna, så det gick inte att ändra på, säger Carina.

Kontakt med plastikkirurg

Det gick så långt att Carina tog kontakt med en plastikkirurg för att korrigera sina ögon, men kirurgen förstod att Carina inte var frisk. Han krävde att Carina, för att kunna få en operation, måste kunna visa upp ett intyg på att hon inte led av BDD – och det kunde hon naturligtvis inte.

– Jag var helt desperat, men var tvungen att inse att jag ändå inte hade råd med en operation. Så då la jag ner det. Men i dag tycker jag att det var bra att kirurgen sa ifrån, han såg antagligen direkt på mig att jag var sjuk, säger Carina, som i sina kontakter med sjukvården så småningom fick sin diagnos.

Det är en väldigt tröttande sjukdom att leva med. De dagar när Carina fastnar framför spegeln kan det ta timmar innan hon kommer därifrån. Hon får prata med sig själv och försöka bryta mönstret, men det i sin tur ger upphov till ångest och panikattacker. Hon vill verkligen inte stå där och pilla med sina ögon och dessutom är hon alltför medveten om att det går ut över de människor som hon ska träffa och som väntar på henne.

– Jag blir irriterad bara jag pratar om det, för det tar så mycket tid som jag hade kunnat fylla med annat. Trots att jag mår bättre nu styr det fortfarande mig vissa dagar och det gör mig arg, säger hon.

Positivt tänkande

Efter att ha gått hos en psykolog under lång tid har Carina i dag blivit rustad med verktyg som hon kan ta till när tankarna och ångesten kommer. Hon försöker tänka positivt, hålla sig borta från speglar och vara snäll mot sig själv. Hon vill gärna vara mer spontan och ibland går det bättre, ibland sämre – det handlar om dagsformen.

Nu arbetstränar Carina på ett vårdhem och de är införstådda med att hon ibland kommer sent eller inte alls. Hon för en ständig dialog med sin arbetsgivare, och det fungerar bra. Främst försöker hon hålla hårt på sina strategier för att komma ifrån sitt förlamande beteende.

– När jag går på toaletten tänder jag inte ljuset, för gör jag det kan jag lätt fastna framför spegeln och granska mina ögon i flera timmar. När det fungerar sämre tar det tid innan jag kommer ut ur lägenheten, men jag ska ut, så är det bara. Jag måste förändra mina tankebanor och försöker att inte trycka ner mig själv genom negativa tankar som bara förstör, säger hon.

Numera kan hon till och med ta det till sig om någon ger henne en komplimang. Och det finns situationer där Carina kan slappna av och inte alls tänka på sitt utseende över huvud taget. Som när hon tillbringar tid med sina barnbarn. Då är hon helt och hållet i nuet och funderar varken på hur hennes ögon ser ut eller om någon tittar på henne.

– Det spelar ingen roll för mina barnbarn hur jag ser ut, för dem är jag bara farmor. Så visst har jag kommit en bit på väg, säger Carina och ler. 

Text: Jessica Devert