Isabella: ”På den slutna psykiatriska avdelningen fann vi varandra”

November 2015. Min dotter är bara fyra månader gammal när jag efter veckor av sömnlösa nätter drabbas av en psykos och blir inlagd för sluten psykiatrisk vård. Jag – som alltid varit stark. Jag – som varit driftig och alltid trott mig klara mig på egen hand.

Plötsligt hade elden falnat och handlingskraft bytts ut mot hjälplöshet.

Jag minns hur jag stod där under lyktorna vid Sankt Görans sjukhus stora entré. Hur min kropp bröt ljuset som lät kasta långa skuggor över marken. Den första snön hade precis smält bort och lämnat våta strimmor på gatorna. Våta strimmor jag oroligt karvade fötterna i.

Jag minns känslan. Bakom slutna ögonlock försökte jag desperat återkalla verkligheten. Verkligheten som jag en gång hade känt den. Så som den en gång varit. Men ingenting var längre som förut.

Hela min varelse hade trasats samman och jag kämpade febrilt efter luft. Luft som inte längre fanns till lungor jag inte längre hade. Aldrig har jag känt mig så ensam och rädd. Genomskinlig, tyngdlös och utan kropp visste jag inte längre vad som var verkligt. Eller vad som var dröm.

Jag minns hur jag ringde min bästa vän Linda. Hur jag fortfarande osäker frågade henne om det verkligen var nödvändigt för mig att söka hjälp. Svaret var tveklöst. När jag väl tagit de få trevande stegen in genom ingången fick jag inte åka hem igen.

I backspegeln skulle det visa sig vara en erfarenhet jag inte skulle vilja vara utan.

Vi var alla lika inför det som drabbat oss

Här, bakom låsta dörrar fann vi varandra. Vi, vars vägar aldrig annars skulle korsas. Vi, som annars levde skilda liv i olika verkligheter och under skiftande förutsättningar. Som varit starka alldeles för länge, som nött och skavt oss själva tills marken under våra fötter rämnat.

Här möttes vi, och vi var alla lika inför det som drabbat oss. Jag minns dem alla och ingen av dem saknar betydelse.

Den högt uppsatte vd:n som inte längre ville leva. Som med tårar i ögonen rullade sina tummar i förtvivlan efter ytterligare ett misslyckat försök att ta sitt liv.

Se också: Småbarnsmamman Magriffe planerade sitt självmord

Efter reklamen: Småbarnsmamman Magriffe planerade självmord

Tågföraren, som ofrivilligt bevittnat alldeles för många lemlästade kroppar från vilsna själar som i ett rop på hjälp kastat sig ut på Stockholms tunnelbanespår. Bilder som etsat sig fast och brände på hans näthinna. Bilder som försatte hela hans existens i ett traumatiserat vakuum. Dag som natt.

Designern, begåvad och framgångsrik, men som inte längre orkade. Som utmattad men med brinnande kreativitet skapade underbara vackra armband till oss andra intagna.

Den unga kvinnan, som med sina avgrundsdjupa vrål fick den gemensamma korridoren att vibrera, och oss andra att skyndsamt söka oss in till en lugn vrå, skyddade, på våra rum.

Och så minns jag barnmorskan. Som med outtröttlig inlevelse berättade om sina mest bisarra vanföreställningar med en sådan fascinerande självdistans att vi andra inte kunde låta bli att roas på ett befriande sätt.

Tillsammans hittade vi glädjestunder i sorgen

Tillsammans grät vi, skrattade och förgyllde onsdagskvällarna med att titta på Bonde söker fru i den gemensamma lokalen.

Tillsammans hittade vi glädjestunder i sorgen och tillfällig lindring i smärtan. I mörkret sträckte vi ut våra händer till den som behövde. En hand för att symbolisera att man inte var ensam.

För varandra kunde vi dela med oss av våra livsöden utan skam och rädsla för en dömande blick. Med värme, acceptans och medkänsla omfamnade vi skörheten i både oss själva och i varandra. Tillsammans hoppades vi på en morgondag. En morgondag ljusare än den som just passerat.

Efter sex veckor fick jag komma hem.

Det var med både glädje och sorg jag omfamnade de alla en sista gång och packade min väska för hemfärd. Jag minns hur jag tänkte på mina nyfunna vänner med en undran om våra vägar någonsin skulle korsas igen.

Det finns en väldigt fin beskrivning av vänskap som jag älskar, ett citat på engelska. Fritt översatt lyder det ungefär: ”En person kommer alltid in i ditt liv av en anledning, oavsett om det är för ett kort ögonblick eller för en livstid. De har alla någonting att lära dig, hjälpa dig med, och när syftet är uppnått vandrar de vidare.”

Ja, det är nog så jag väljer att se på de relationer som passerat i mitt liv. I synnerhet på de underbara människor jag för en kort stund levde så nära, bakom den ”riktiga verklighetens” portar. De fanns där en kort stund i mitt liv när jag behövde dem som mest, rubbade min världsbild och lämnade avtryck jag alltid kommer bära med mig. Sedan vandrade de vidare.

Jag hade en sådan oändlig tur och jag känner en sådan djup tacksamhet för det. Jag hade vänner och familj som hjälpte och stöttade när jag själv inte hade förmågan. Alla har inte det.

Och jag blev frisk. Alla blir inte det.

Vi vet att ensam inte är stark

Vi måste våga prata om det som är svårt. Måste våga sträcka ut en hand till de som behöver.

Psykisk ohälsa drabbar inte bara ”andra”, det kan drabba dig eller någon du älskar. Vi måste hjälpas åt. Det finns så mycket vi kan göra. Donationer och bidrag till hjälporganisationer i all ära, men framför allt måste vi lyfta blicken i vår närmaste omgivning. Möta varandras ögon, lyssna, ställa de svåra frågorna – och vara beredd på svaret.

Så lite kan göra så mycket. Ett leende, en förstående blick, en kram eller en utsträckt hand. Vi som har varit i mörkret vet hur mycket det betyder. Vi som har varit i mörkret vet hur viktigt det är att inte känna sig ensam, att ljusstrimman föds i gemenskapen. Vi vet att ensam inte är stark. Starka blir man tillsammans.

Och det är tillsammans som vi kan skapa en morgondag för de som ännu inte har förmågan att se den.

Det har varit jag. Det skulle kunna vara du.

Mörkret finns i alla dess skiftningar och nyanser och vi kan alla svepas in i dess dunkel. Att berätta min historia är mitt sätt att sträcka ut min hand med förhoppningen att du som är där nu ska veta att du kan komma därifrån. Och för att du som kommit ut ska veta att du inte är ensam.