Ingrid, 32, stammar: ”Viktigt att våga synas”
Stamning brukar börja i barndomen och hos cirka 80 procent upphör stamningen innan man blir vuxen. Men om man fortfarande stammar i ungdomsåren är det troligt att man stammar även som vuxen. En stammande person stammar inte hela tiden. Plötsligt hakar man upp sig och lika plötsligt kan talet flyta igen. Den här nyckfullheten kan skapa en talrädsla och osäkerhet i vissa situationer. Stamning kan exempelvis leda till att man undviker att ringa telefonsamtal, tala inför människor eller handla över disk. Om man undviker att prata kan man uppfattas som blyg och tystlåten.
– Det är tragiskt. Talet är jätteviktigt och vårt sätt att skapa relationer. Att tala och prata är helt enkelt en stor del av att vara människa, säger Ineke Samson, logoped och forskare på Karolinska Institutet.
Många skäms över sin stamning
Där pågår sedan tre år tillbaka ett forskningsprojekt där man undersöker livskvaliteten hos ungdomar som stammar. I första studien som genomförts visade det sig att det finns tydliga skillnader mellan tjejer och killar i tonåren som stammar, där tjejer visade en tendens att känna skam över sin stamning och tystna, medan killarna i högre grad verkade acceptera sin stamning.
– Tjejer, särskilt i tonåren, ställer ofta höga krav på sig själva vad gäller skolprestationer och på att vara ”perfekta”. De känner skam över sin stamning och försöker dölja den. Det leder till att de tystnar och därmed inte söker hjälp. Omvärlden har svårt att förstå att de stammar, de kan bli feltolkade och fel behandlade eller inte behandlade alls, fastän de skulle behöva få stöd, säger Ineke Samson, som efterlyser mer information om stamning på skolor och att man generellt pratar mer om den här funktionsnedsättningen. Hon menar att dyslexi i dag är accepterat, men att stamning fortfarande verkar vara ett område som är mer tabubelagt, och där det saknas rätt information.
– Det är viktigt att lyfta fram att det går att leva ett jättebra liv med stamning. Om vi bara pratar om det. Jag anser att det är ett misslyckande från samhällets sida att så många lider av denna förhållandevis vanliga funktionsnedsättningen. Det går att hitta sätt att kompensera för sin talsvårighet och det finns hjälp att få!
Ingrid, 32, berättar om sin stamning: ”Inte mer nervös än andra”
Ingrid har stammat sedan hon var barn och lider idag av så kallad dold stamning, vilket innebär att hon hittat knep och strategier för att dölja sina talsvårigheter. Även om hon numera vågar berätta om och stå för att hon stammar, är skammen och skulden fortfarande närvarande.
– Jag vet inte riktigt vad skammen handlar om, jag har ju inget att skämmas för. Men jag tror det delvis handlar om alla fördomar kring stamning, som ofta lyfts fram på film. Folk som stammar framställs som lite dumma, nervösa eller hyperkänsliga. Men jag är inte nervösare än andra. Stamning är inte psykologiskt.
Det bästa man kan göra är att stå kvar, vänta in och lyssna
Skuldkänslorna som kan uppstå i mötet med nya människor tror hon handlar om att hon, genom att stamma, gör andra obekväma.
– Jag får ju alltid en reaktion när jag stammar, mer eller mindre negativ. Folk tittar till, ibland lägger de huvudet på sned och tycker synd om mig eller försöker fylla i de ord jag fastnar på. Några försöker ge goda råd och säger åt mig att ta ett djupt andetag eller lugna ner mig, vilket känns nedvärderande och respektlöst, tycker Ingrid som i och för sig inte har några större problem med att folk fyller i ord åt henne.
Men ibland kan det ändå bli väldigt fel.
– Jag kan prata själv även om det tar lite längre tid ibland. Och det ord som någon fyller i kanske inte alls är det ord jag tänkt säga och då får jag börja om från början. Det bästa man kan göra är att stå kvar, vänta in och lyssna!
Viktigt att våga prata
Ingrid berättar att det är både fysiskt och psykiskt ansträngande att stamma, på grund av att käkmusklerna spänns ofrivilligt och nyckfullt. Om hon är trött eller stressad förvärras problemen liksom om hon känner sig lite låg, då tryter energin som krävs för att hålla stamningen stången.
Numera har hon med hjälp av olika tekniker lättare att tala utan att stamma – men det kostar som sagt på.
– Jag måste hela tiden koncentrera mig och tänka på vilka ord jag ska undvika eller ersätta med ett annat. Ibland lägger jag till några ord innan det jag tänkt säga för att kringgå stamningen. Jag märker medan jag pratar att jag är på väg att fastna på ett visst ord och då byter jag blixtsnabbt ut det.
Andra tekniker Ingrid använder är att andas rätt, starta en mening ”mjukt” och dra ner på taltempot. Hon jobbar med IT, ett yrke hon trivs bra med. Möjligen hade hon valt en annan yrkesbana om hon inte stammat – eller om hon struntat i sin stamning och bara pratat på.
– Ja, det är ju inte så vanligt att stammare jobbar som säljare till exempel, säger hon med ett snett leende.
Med åren har hon blivit bättre på att acceptera sitt osynliga handikapp – inte minst sedan hon gick med i Stamningsförbundet och fick kontakt med andra som stammar. För ett stort problem för många är ensamhetskänslan.
– Det blir en ond cirkel där den som stammar lätt isolerar sig och undviker att vara i sammanhang med nya människor, vilket i sin tur gör att man aldrig får chansen att träffa andra som stammar. Det är viktigt att våga synas och höras och vara sig själv med sin stamning!
Vad är stamning?
- Stamning kännetecknas av svårigheter att komma framåt i talet, trots att personen vet vad den vill säga.
- Vanliga symptom är blockeringar eller upprepningar av ljud, stavelser eller ord.
- Forskning visar att det finns samband mellan stamning och vänsterhänthet.
- Mycket tyder på att stamning kan vara ärftligt.
- Man stammar oftast inte när man sjunger eftersom det är andra delar av hjärnan som aktiveras vid sång
Av Maria Rundgren
Foto: Jennifer Glans, Pressbild