Ida: Jag blev döv över en natt
Ida blev döv över en natt – men allt vände på bergstoppen
Med armarna sträckta upp mot skyn och ett leende som äger hela världen strålar Ida Bäckström, 30, på toppen av berget Kala Patthar på 5 545 meters höjd i Himalaya. På fotografiet, som togs vintern 2015, har hon nått ett mål, en vändpunkt i livet, där dövheten inte längre är ett hinder. Bilden sitter på hennes kylskåp, som en daglig påminnelse om hennes inneboende styrka.
– Det blev väldigt symboliskt när jag stod där på toppen, att jag fixade det. Jag kände att jag kan göra vad jag vill … jag är inte dömd att jobba ensam undangömd på ett lager hela mitt liv. Jag kan faktiskt fixa det mesta, trots mina hörselproblem!
Ida fyrar av ett smittande leende medan hon fixar kaffe och te hemma i sin lägenhet i Umeå. Just nu studerar hon till yogalärare och skriver en bok om sina upplevelser. Boken heter ”Vad sa du?”
Cochleaimplantat
När vi samtalar tittar hon noga på den som pratar. De hörselhjälpmedel, två cochleaimplantat, som hon fått inopererade ger henne möjlighet att följa ett samtal i lugn miljö. Däremot kan hon inte vända bort huvudet under samtalets gång, och miljön får inte vara stökig och slamrig.
Innan Ida drabbades av hörselproblem jobbade hon som frisör och hade en mycket aktiv fritid. Löpning, skidåkning och gymträning fyllde alla hennes lediga timmar och hon tränade hårt. Hon tränade, tävlade och genomförde till och med en svensk klassiker.
Men så kom den där dagen för sju år sedan. Hon vaknade en morgon och upptäckte att hon inte hörde ett endaste ljud på sitt högra öra!
– Jag tänkte att jag var förkyld. Eller kanske var det en vaxpropp?
Ida berättar att hon vände sig till sjukvården när dövheten höll i sig. På vårdcentralen såg de ingenting och hon skickades till öronkliniken på sjukhuset. Beskedet var att hörseln nog skulle komma tillbaka efter några månader.
Men dövheten bestod, tillsammans med den tinnitus som nu också drabbat henne. Ida lärde sig att leva med sina besvär, jobbade och levde som vanligt.
Allt var tyst
Men det skulle bli ännu värre. Vid 26 års ålder vaknade hon till en värld som var absolut tyst.
– Jag fick panik. Allt svartnade för mig. Från början kunde jag i alla fall höra högljutt skrammel, men efter en dag kunde jag inte ens höra min egen röst, hur högt jag än försökte skrika! Det är en fruktansvärd upplevelse, en skräck som är svår att beskriva. Tankarna snurrade i mitt huvud. Skulle jag aldrig mer få höramusik? Inte kunna prata med människor?Yvonnes dotter föddes döv: ”Gick in i en depression”Läs mer
Den plötsliga dövheten hade nu drabbat också det andra örat och läkarna hade inget svar på varför. Kanske hade hon en hjärntumör? Ida undersöktes på längden och tvären, med blodprov och röntgen, men man fann ingen förklaring till hörselförlusten.
Ida tvingades att kommunicera med papper och penna och kände sig som ett djur på zoo i sin sjuksäng på lasarettet.
– Så fort jag vaknade på morgonen försökte jag förtvivlat säga ”hallå, hallå” för att se om jag kunde höra igen. Varje gång fick jag besviket konstatera att världen var absolut tyst, säger Ida och dricker en klunk te.
Healing och akupressur
Hon är tacksam över det stora stöd hon fick av föräldrar, syskon och sin dåvarande pojkvän under tiden på sjukhuset, liksom av sina vänner. När två vänner ville prova healing och akupressur på Ida kände hon att hon inte hade något att förlora.
– Jag vet inte vad som hände eller hur det gick till, men efter två timmars behandling sa den ena: ”Ida, kan du höra mig?” Och jag kunde höra lite grann på mitt ena öra. Det kändes som ett mirakel, säger Ida och berättar att hon var lycklig över förbättringen, även om hörseln kom och gick.
– Jag vågade nästan inte vakna på morgnarna – skulle jag vakna helt döv igen?
Opererade in implantat
Efter några månader opererades ett cochleaimplantat på örat som hon först blev döv på. Operationen gav henne hörseln tillbaka, även om alla ljud till en början var förvrängda.
– När människor pratade med mig lät alla som smurfarna, skrattar Ida. De skulle bara veta hur de lät!
Även om hon till viss del fick hörseln tillbaka tvingades Ida nu att lära sig leva som gravt hörselskadad. En insikt som gjorde henne livrädd, samtidigt som hon levde i förnekelse. Hon ville att allt skulle vara som vanligt och kunde inte identifiera sig som hörselskadad. Men hur hon än försökte kunde inte livet levas som förr.
– Jag vågade inte ens gå på Ica ensam. Tänk om jag inte skulle höra vad kassörskan sa? Och när jag gick ut med mina kompisar hörde jag sällan vad de sa, jag bara låtsades höra, nickade, hummade och kände mig dum. Jag, som alltid varit social, ville till slut inte göra något alls, jag blev ju bara ledsen efteråt, säger Ida, som också skämdes för den synliga ljudprocessorn bakom örat – att ha håret uppsatt i svans var otänkbart.
Ida sa upp sig från sin frisörtjänst. Att småprata med kunderna och samtidigt klippa håret fungerade inte. Hon föll ner i ett svart hål och mådde så dåligt att hon fick samtalsstöd hos en kurator.
– Livet kändes hårt och jobbigt. Jag hade mycket ångest, men kuratorn gav mig verktyg att vända på tankarna. Det var väldigt värdefullt. Till slut kände jag att det fick vara nog med självömkan, rädsla och skam. Jag skulle gå emot rädslorna i stället!
Reste till Nepal
Ida bokade en vandringsresa till Nepal och förklarade för släkt och vänner att det var viktigt för henne att genomföra resan helt på egen hand. Hon bestämde sig för att med en gång berätta för de andra deltagarna i gruppen om sin hörselskada. Det blev en viktig träning för Ida att våga prata om sitt handikapp.
– Jag var väldigt nervös, men beslutsam! Jag hade bestämt mig för att jag dög.
Det blev en tre veckor lång resa, en resa i både det yttre och det inre. Ida njöt av de vackra omgivningarna och hon bevisade för sig själv att hon fixade utmaningen alldeles på egen hand. Hon gjorde sig förstådd bland främlingar och hon nådde sitt mål.
– Efteråt kände jag att jag kan göra allt jag vill. Mitt liv är här och nu, vill jag göra något så gör jag det, säger Ida som numera kan titulera sig författare med sin bok Vad sa du?.
Vandringsresa till Nepal
Hon hoppas att den också kan vara till stöd för läsarna. Den handlar om vägen från hörande till döv och deppig, och vägen tillbaka. Vägen som gick via Himalaya.
– Jag vill att boken ska inge hopp och framtidstro åt andra som har det tufft, säger Ida.
Hon planerar redan för nästa vandringsresa till Nepal.
– Ja, jag har redan börjat packa ihop mitt bohag. Jag ska hyra ut lägenheten medan jag är borta och sedan får jag se vad framtiden bjuder på. Kanske kommer jag på vad jag vill göra under min vandring, säger Ida och ler lika stort som på bilden från Himalaya.
– Att bli döv var en skräck som är svår att beskriva, säger Ida.
Av Birgitta Lindvall Wiik
Foto: Tomas Bergman