Helene fick en stroke första dagen på semestern

Högpresterande, briljant och energisk som en duracellkanin. Det var Helene Hagström, 48, före stroken. Och faktiskt även efter, men nu på ett helt annat sätt. Svårt att vänja sig vid, kanske framför allt för hennes vänner som trodde att allt skulle vara som förr.

Helene har alltid haft tusen järn i elden. Hon har genom åren arbetat som ridinstruktör, jobbat med att driva hotell i Norge, varit programledare i radio i både Australien, Norge och Sverige, tävlat i kickboxning i Thailand och mycket mer.

– Jobbet på hotellet passade mig perfekt. Det handlade mycket om att motivera människor och ge mer för våra gäster. Jag tänker nog oftast positivt och kanske lite annorlunda, säger Helene som nu bor i Oslo.

Var utmattad

Det hon inte var lika bra på var att delegera ansvaret, och hon märkte aldrig på riktigt att det kunde vara skadligt eftersom hon ju hade så roligt. Sin inställning tog hon med sig var hon än jobbade och den passade perfekt på hennes nya arbetsplats, ett företag som sysslade med event.

– Jag hade blivit en superwoman. Varje problem ville jag hitta en lösning på själv, berättar hon.

Det gick också väldigt bra. Hon hade ingen anledning att tro att det inte skulle fortsätta på samma sätt, och när hon gick på semester från sitt jobb som driftschef såg hon redan fram emot de nya utmaningarna efter ledigheten.

Semestern skulle Helene tillbringa i sin mammas hus på Bohus-Malmön på Västkusten. Det var en plats hon gärna återvände till och som hon hade barndomsminnen från. Hon hade flugit från Stockholm till Oslo och sedan kört i bil hela vägen längs kusten ner till den sköna ön.

Det var den 21 juli 2014 och på morgonen denna första semesterdag sken solen och det var närmare 30 grader varmt. Perfekt för att bara slappna av och ta ett dopp från bryggan. Helene var utmattad.

– Men jag kände hur jag redan hade sänkt skuldrorna och började känna mig lugn, berättar Helene.

Stroke symptom

Hon gick ner mot det glittrande vattnet och dök i, precis som hon gjort så många gånger förr. Men hon kände direkt att något var fel. Hon kunde inte förstå vad det var.

– Jag svalde vatten och det var alldeles grönt runt omkring. Min kropp fungerade inte. Det small liksom bara till i huvudet och sedan small det till en gång till och en gång till, säger Helene.

På något sätt lyckades hon ändå ta sig upp för egen maskin, näst intill förlamad på vänster sida.

– Jag sluddrade när jag pratade men skyllde det på att jag svalt vatten.

Helene återhämtade sig något och tog sig till huset där hon la sig ner.

– Jag hade världens migrän. Det var som om någon sprängde med en betongborr och jag mådde så illa. När jag försökte röra mig var vänster arm som av gummi och jag hade ingen känsel i den. Då åkte vi in till vårdcentralen.

Där insåg man allvaret och det blev snabb ambulanstransport till Norra Älvsborgs sjukhus. Under tiden fick Helene fler blodproppar.

– De gjorde en massa undersökningar och röntgade min hjärna. Sedan berättade en läkare att jag haft fem blodproppar och att det fanns en risk att jag skulle bli blind. Det var en chock. Man tror ju aldrig att man själv ska drabbas, säger Helene.

Hon fick stanna ungefär två veckor på sjukhuset och läste i en broschyr om vad det innebär att få en stroke.

– Det var en absurd känsla.

Stroke orsak

Det visade sig att hon hade plack i blodkärlen i halsen och högt kolesterol, och hon sattes på blodförtunnande medicin. Sedan följde en lång tid av rehabilitering.

– Jag skrevs in på Rikshospitalet i Oslo och senare specialistsjukhuset Sunnaas för träning, berättar Helene.

Hon började sakta inse vad propparna förstört i hennes hjärna. Hon hade fått titta på sina röntgenbilder och sett skillnaden mellan höger och vänster hjärnhalva. Det skulle senare inspirera henne till att måla en stor tavla med en kvinna med vänster ansiktshalva i mörker.

– Det var så det kändes.

Men Helenes problemlösande förmåga fanns kvar och hon bestämde sig för att träna. Hon ville inte ge upp.

– Jag ville inte vara en diagnos utan en människa. Det blev hårdträning i fem månader med allt från simning och löpning till minnesträning. Jag älskade det. Hade aldrig på mig sjukhuskläder, bara träningskläder.

Problem socialt

Riktigt lika roligt var det inte socialt. Snabbt visade det sig vilka som var hennes riktiga vänner och vilka som inte kunde acceptera den nya Helene.

– Det var något jag inte kunnat föreställa mig och jag blev ofta förvånad. Att jag bara var intressant så länge jag kunde hänga med som tidigare. Tänk att det varit så ytligt. En del gjorde mig riktigt besviken. Det gjorde ont. Samtidigt var det kanske bra att få veta det nu och inte ännu senare i livet. Nu blev det en utrensning. Men det var riktigt jobbigt och en större belastning än själva sjukdomen, säger Helene.

På sjukhuset använde hon sig gärna av sina coaching- kunskaper och hjälpte andra patienter på vägen. Hon satte också upp mål för sig själv, små steg som hon ville uppnå.

– Mitt största problem var hjärntröttheten och hjärnstressen. Det fysiska var lättare att träna. Men jag tålde inte för mycket stimulans. När en buss kom körande kunde inte min hjärna förstå om det var bussen eller jag som rörde mig. Likadant var det med ljud och ljus. I början kunde jag inte vara i samma rum som flera andra människor. Allt började gunga.

Helenes största problem är att hennes handikapp inte syns utanpå. Folk har lättare att förstå ett synligt handikapp.

– Samtidigt vill jag inte att folk ska tycka synd om mig och inte fatta att jag har samma intelligens som tidigare. Jag har jättehög IQ. Jag är bara annorlunda och behöver vila mycket.

Stroke drabbar allt yngre

Helene har kallats för en mirakelpatient, men hennes snabba återhämtning har inte kommit av sig självt. Hon har envist försökt nå en liten framgång varje dag.

– Jag vill inte bli begränsad i livet på grund av det här. Det tror jag ingen vill, men alla kanske inte har självförtroendet att tro på sin egen förmåga. Där vill jag gärna hjälpa till. Alla förtjänar den hjälpen.

I dag är hennes stora fokus att informera om stroke, om allt det där som man aldrig pratar om, för att det alltid drabbar någon annan.

– När det gäller cancer finns en helt annan medvetenhet och helt andra ekonomiska resurser. Men stroke drabbar 30000 personer om året och det går ner i åldrarna. Det borde vara lika viktigt.

Helene har också haft en utställning med sin konst som hon skapat sedan sjukhusvistelsen. Den har på ett sätt dokumenterat hennes väg tillbaka.

– Jag vill så gärna föreläsa mer och prata med dem som nyligen drabbats. Jag vill vara den där framgångssagan som inspirerar folk att se framåt, även om de nu har ett handikapp, förklarar Helene, som nu vill bli den bästa stroke-coachen som finns.

– Då blir det åtminstone en mening med det som hände.

”Ett nytt kapitel i mitt liv”

Hon är medveten om att hon aldrig kommer att bli exakt som den hon var innan, men tycker att det är okej.

– Jag har inte så stort val. Men det betyder inte att jag inte kan bli bra på ett nytt sätt. Det svåra är att få andra att förstå detta. Att jag inte ringer tillbaka beror inte på att jag inte vill. Jag kanske inte kan.

Mest saknar hon kanske att kunna gå ut på sorlande barer och klubbar. Men den typen av miljö är fylld av alltför många intryck.

– Jag mår bra just nu. Detta är ett nytt kapitel i mitt liv som bara börjat. Jag är engagerad i en stiftelse och vill ge hjärnsjukdomar samma uppmärksamhet som cancer får.

Helene verkar betydligt mer energisk än de flesta, men energin tar slut snabbare än tidigare. Tre timmar sprudlande entusiasm följs oftast av fyra timmars sömn eller mer.

– Jag väljer mitt tempo smartare numera. Jag inser hur kort livet är. Det finns så mycket som är viktigt som man annars lätt missar, säger hon och låter vinden dra i håret.

– Det finns ingen snabbkur för att bli bättre från en stroke. Det måste få ta tid.

Text och bild: Susanne Stamming

Läs också: Så kan kroppen varna dig – innan en stroke