Han lurade döden: Läkaren höll hjärtat i handen
Nu är det lugnt. Linus Miketinac är på benen igen och har börjat träna. Han har även påbörjat en ny utbildning. Hans inställning att träna, kämpa och inte ge upp har hjälpt honom att komma tillbaka till ett normalt liv efter all dramatik.
– Jag har tre födelsedagar. Den 15 mars fyllde jag 21 år, den 19 maj fyllde jag sex år efter mopedolyckan och den 15 mars nästa år fyller jag även ett år efter operationen då hjärtat stannade men började slå igen.
Datumen har han låtit tatuera in på kroppen.
Hans föräldrar Marie och Peter, som upplevt alla föräldrars fasa, är otroligt tacksamma.
– Vi har inga ord, det är magiskt. Vi är så stolta över Linus och hans envisa kamp för att komma tillbaka till livet. Han är fantastisk och har verkligen visat att allt är möjligt, säger de.
Linus har alltid varit en hängiven idrottskille. Drömmen var tidigare att bli hockeyproffs. Nu är det lillebror som satsar på hockeyn medan Linus tränar för uthållighetssporten Thoughest – en hinderbana med olika utmaningar och kraftprov.
Flög genom vindrutan
Linus är uppvuxen i Kallinge i Blekinge och höll på med flera olika sporter innan han slutligen fastnade för hockeyn.
Pappa Peter, som spelat i Division 2, var tränare och coach för Linus och hans kompisar. Linus hade talang och spelade snart med killar som var ett år äldre än han själv. När det saknades spelare blev han även inhoppare hos dem som var två år äldre.
Då han var 15 år hade han spelat med de tre år äldre killarna och utmärkt sig genom att ha stått för 27 poäng genom flera avgörande passningar och mål.
Livet var hockey och Linus satsade allt på att förverkliga drömmen om att bli proffs. Inför att han skulle börja i nian provspelade han i både Täby och Växjö. Tanken var att han skulle flytta till någon av dessa lag och bo i en hockeyfamilj medan han gick ut nian. Han var eftertraktad. Helgen när olyckan hände skulle han bestämma sig.
Fredagen den 18 maj 2012 hade Linus varit och ätit lunch hos sin farmor och farfar i Kallinge. Han var på väg mot sitt andra träningspass för dagen i Ronneby brunnspark, där han skulle träna intervaller.
Efter farfars förmaning ”Kör nu försiktigt!” vinkade Linus glatt farväl och grenslade moppen. Några minuter senare stannade tiden för Linus. Han hade kommit över på fel sida av vägen och den mötande bilen hade ingen chans att väja.
Vid krocken kastades Linus upp på motorhuven och for som en projektil rakt in i vindrutan, som krossades. Allt försvann och det fanns inga garantier för att han någonsin skulle vakna igen.
– Jag minns absolut ingenting. Jag vet att ambulansen först körde mig till Karlskrona, sedan fick jag fortsätta till Lund med helikopter.
Sattes i medicinsk koma
Skadorna var mycket omfattande. Kroppspulsådern läckte och han var ytterst nära att förblöda. Trycket steg i den skadade hjärnan.
En hjärtspecialist och en hjärnspecialist tog emot honom och han opererades akut i Lund. Höger lunga var punkterad, diafragma var skadad, han hade flera frakturer på högersidan och höger axel var krossad.
Under den brådskande operationen natten den 19 maj gjorde läkarna allt för att stoppa blodflödet från den skadade kroppspulsådern. De lyckades sätta in en stent, ett nätrör, som förstärkning.
Linus kropp gav upp flera gånger, men läkarna lyckades hålla igång funktionerna. Eftersom trycket var så stort på hjärnan försattes Linus i medicinsk koma för att kroppen skulle få vila.
Föräldrarna fick frågan om de godkände donation av Linus organ. Utgången var ytterst oviss.
Tre dagar senare var Linus fortfarande vid liv. Överläkaren meddelade: ”Vi kan inte garantera att han vaknar, och om han vaknar vet vi inte i vilket tillstånd han befinner sig. Vi kan inte säga hur pass omfattande hjärnskador eller men han kommer att få.”
Efter 17 dagar i Lund fördes Linus över till sjukhuset i Karlskrona. Han var medvetslös, men hade blinkat lite med ögonen. Två veckor senare flyttades han till sjukhuset i Karlshamn för rehabilitering.
En månad efter olyckan låg han fortfarande i koma.
– Jag vaknade långsamt, gled in och ut ur en suddig verklighet. Efter två månader började jag märka av omvärlden, berättar Linus.
Tränade upp talet
Han har bara svaga minnen av sjukhustiden.
– Jag var som ett nyfött barn och fick börja med att vända och rulla försiktigt från höger till vänster sida. Kroppen hade förlorat sina funktioner och jag mindes ingenting bakåt i tiden.
Linus fick lära sig att använda fingrar, armar, fötter och ben igen. Först fick han ett sugrör för att börja dricka själv och sedan en sked som han lärde sig att hålla med handen.
Motoriken återvände med hjälp av träning och åter träning. Han lärde sig att äta själv och snart kom även talet tillbaka.
– Jag fick morfin för att minska smärtorna och när jag inte behövde det längre började jag så småningom komma ur dimman och blev medveten om min omgivning. Där satt jag på avdelningen och åt frukost med 70- och 80-åringar som hade drabbats av stroke. Jag fattade ingenting.
Linus tog fram sin mobil och tittade på den för första gången sedan olyckan.
– Då fick jag syn på en bild på mig själv med bar överkropp. Där såg jag en glad och vältränad kille med magrutor. Jag kunde knappt fatta att det var jag när jag tittade på mig själv i spegeln på sjukhuset. Jag hade gått ner 20 kilo och det fanns inte många muskler på kroppen efter alla veckor i sängläge. Där och då bestämde jag mig. Jag skulle tillbaka till den kille jag var på bilden.
Mindes inte ansikten
Linus fick flytta hem i augusti och började skolan på hösten, samtidigt som träningen fortsatte.
Nu efteråt är både familjen och läkarna övertygade om att Linus klarade att återhämta sig så bra tack vare att han varit så vältränad och har en stark vinnarskalle.
– Idrotten och träningen räddade livet på mig, säger han själv.
Att det inte varit en självklarhet att han skulle överleva och återfå sina funktioner fick han flera bevis för. Inte minst när han ett drygt halvår efter olyckan kom tillbaka till sjukhuset i Lund för återbesök. I korridoren mötte han en av läkarna som hade tagit hand om honom efter olyckan. Hon blev helt chockad när hon fick se honom komma gående och hälsa glatt.
– Hon kunde inte fatta att det gått så bra, berättar Linus.
Han började läsa in skolan och fortsatte uppåt i snabb takt med hjälp av en egen lärare och assistent.
– Jag var ofta hjärntrött och fick vila några gånger per dag. Först gick jag bara i skolan en dag i veckan, sedan var det rehab med arbetsterapi, sjukgymnastik och träslöjd.
I slutet av vårterminen gick Linus i skolan på heltid. Bara ett år efter den svåra olyckan var han nästan ikapp.
– Jag fattar inte att jag bara förlorade ett år efter den smällen. Men jag hade svårt med minnet och att komma ihåg personer och ansikten, som att känna igen gamla kompisar och även nära släktingar.
– När jag var på en hockeymatch med familjen hade jag till och med svårt att känna igen min egen mamma när hon stod och pratade med en grupp andra kvinnor.
Krävdes nytt ingrepp
Hösten 2013 började Linus nian och gick ut med bra betyg. Han hade börjat träna igen för att komma ikapp sin tidigare fysik.
Två år efter olyckan var magrutorna på plats. Han åkte skridskor redan tio månader efter olyckan, men hockeyn har Linus lagt åt sidan.
– Mitt huvud är känsligt och det är för farligt med tacklingarna. Men jag har spelat några gånger när vi har julaftonsmatch här i byn och tagen sitter i, säger han.
Han är inte avundsjuk på lillebror Kalle som nu går på hockeygymnasiet i Västra Frölunda.
– Vi har alltid stöttat varandra. Jag har varit hockeytränare några år, kanske blir jag tränare och coach i framtiden.
Efter barn- och fritidslinjen på gymnasiet tog Linus studenten våren 2017. Sedan jobbade han som elevassistent och på fritids. Han började även träna och tävla i hinderbanelopp. Där springer deltagarna 8 km och klarar flera hinder på vägen, bland annat ingår det att klättra, hoppa och krypa. Allt sker på tid och alla som medverkar tävlar mot sig själva.
– Men jag hade problem med uthålligheten, berättar Linus. När jag opererades timmarna efter olyckan var det bråttom att stoppa läckaget från kroppspulsådern och få dit den livsviktiga stenten. Läkarna hann inte testa att den passade. Den blev lite för stor, kanterna glappade och det täppte till en del av syretillförseln.
Detta resulterade i att Linus snabbt blev andfådd när han ansträngde sig. Läkarna bestämde sig för att åtgärda problemet med en sista operation. I mitten av mars i år var det dags att åka till Lund igen.
Hjärtat stannade oväntat
Linus såg fram emot operationen. Efteråt skulle han kunna träna utan att bli trött och andfådd.
– Läkaren sa innan att det skulle bli en ganska enkel operation. Jag var helt lugn och la upp en bild på mig själv på Facebook, nyrakad och redo för hjärtoperation.
Linus rullades in på salen och sövdes den 14 mars.
– Det slutade med att jag fick göra tre stora hjärtoperationer inom loppet av ett och ett halvt dygn. Jag höll på att dö.
Först skar läkaren upp bröstkorgen för att kunna korrigera stenten i kroppspulsådern nära hjärtat. Ingreppet gick bra och bröstkorgen syddes ihop.
När Linus vaknade ur narkosen var hans första ord till sköterskan: ”Jag fyller år i morgon!” Sedan tog han upp den lilla luftpipan av plast som han fått att blåsa i för att träna upp lungorna. Han började blåsa. ”Bäst att börja träna genast!” sa han. Sedan slocknade han.
Vid kontrollröntgen upptäcktes en blödning kring hjärtat. På Linus födelsedag den 15 mars blev det en ny operation. Då stannade hjärtat.
– Det var tur att jag redan låg på operationsbordet, annars hade jag nog inte överlevt, säger han.
Hjärtat stod stilla i tre minuter medan läkaren kämpade för Linus liv och masserade igång hjärtat.
– Läkaren stod där med mitt hjärta i handen och masserade det med sina bara händer.
Syretillförseln till hjärnan hade redan innan säkrats med hjälp av slangar utanför kroppen i samband med den inledande operationen. Det räddade Linus från hjärnskador.
Gick med rollator
När bröstkorgen åter sytts ihop gjordes nästa kontrollröntgen. Då upptäcktes stora mängder vätska mellan hjärtsäck och lungsäck. Det var bara att påbörja en ny operation och öppna upp bröstkorgen för tredje gången.
Tre dräneringsrör sattes in för att en liter blodblandad vätska skulle kunna rinna ut. Sedan syddes Linus ihop för tredje gången och röntgades på nytt.
– Då var äntligen allt som det skulle och mardrömmen var över.
När Linus vaknade var hans föräldrar vid hans sida.
– Då firade vi hans födelsedag, berättar Marie och Peter.
Linus var på benen redan samma dag. Han började gå med gåställning och rollator. Första träningen skedde i korridorerna. Väl hemma fick han inte lyfta mer än två kilo under de närmaste åtta veckorna.
– Bröstkorgen kändes ihopdragen och jag hade lite ont när jag hostade. Men jag promenerade och cyklade, fast det var tråkigt att inte kunna träna ordentligt.
I framtiden vill Linus gärna hålla föredrag för att inspirera andra att kämpa trots motgångar i livet. Under hösten har han påbörjat en utbildning i Stockholm till personlig tränare och grupptränarinstruktör.
Dessutom satsar han på träning inför den svenska klassikern: Vansbrosimningen, Vät- ternrundan, Lidingöloppet och Vasaloppet. Drömmen är att klara detta år 2020.
Av Stina Helmersson
Foto: Ewa Stackelberg, privatbilder