Gynekologen: ”Vi riskerar att missa allvarliga saker”
I drygt 10 år har Katarina Johansson drivit sin gynekologiska privatmottagning i Linköping. För några år sedan hade hon ytterligare två kollegor med liknande verksamheter på orten – men nu är hon ensam kvar. Något som definitivt har påverkat tillgången på gynekologisk vård för Linköpings kvinnor.
– Om man behöver träffa en gynekolog och har ett besvär som inte är akut är det lätt att få uppfattningen att ”ingen vill ha dig” och det är väldigt otydligt vart du ska vända dig. Det som heter ”kvinnohälsan” i Linköping bedriver till exempel bara mödravård, cellprovtagning och preventivmedelsrådgivning. Och ringer du till kvinnokliniken med icke akuta besvär blir du ofta hänvisad till vårdcentralen och på vårdcentralen anser man inte alltid att man har tid och möjlighet och hänvisar därför tillbaka till kvinnokliniken. Sådana berättelser hör jag ofta från patienter som kommer till min mottagning. Då ligger det nära till hands att tänka att det hade varit bra om fler hade en privat mottagning som jag där de här kvinnorna kunde fångas upp, säger hon.
Mer än en dubblering av klagomålen på kvinnosjukvården
Vi begärde ut summan av antalet ärenden till patientnämnden från kvinnosjukvården från samtliga regioner mellan år 2011-2021. Vår sammanställning visar att antalet ärenden från de 17 regioner som kunde redovisa statistik har gått från 640 om året till 1289 stycken – det vill säga mer än en dubblering av antalet klagomål. Störst ökning av antal klagomål hade Region Halland och Region Blekinge med 373 % respektive 289 %.
Svårt att få hjälp med klimakteriebesvär
De gynekologiska besvär som kvinnor oftast berättar att de har svårt att få hjälp med av vården är ospecifika underlivssmärtor, irritation, klimakteriebesvär, blödningsrubbningar och återkommande urinvägsinfektioner, berättar Katarina.
– Så länge det är akuta besvär klarar kvinnokliniken av det mesta men när det blir återkommande och i situationer där patienten har mycket frågor kring sitt tillstånd blir det en annan sak, säger hon.
Exakt hur kvinnosjukvården är organiserad är något som respektive region själv får bestämma, berättar Katarina. Och överallt prioriterar man olika och har olika syn på i vilken regi vården ska bedrivas, något som leder till en ojämlikhet över landet. I Region Östergötland där hon själv är verksam har man till exempel sedan några år tillbaka bestämt att ospecifika underlivssmärtor och klimakteriebesvär främst ska handläggas på vårdcentralerna.
– Men i min värld är det ofta meningslöst att vårdcentralen hanterar den typen av frågeställningar. Det kostar tid och pengar och leder snarare till att diagnoser blir fördröjda. För patienten innebär det mycket onödigt lidande.
Var med i gynupproret – tillsammans gör vi skillnad!
Skriv under vår namninsamling genom att klicka här. Du kan läsa alla artiklar inom vår granskning av gynvården här.
Gynmottagningar går upp i rök
Själv har Katarina ett avtal med Region Östergötland för sin privata mottagning sedan år 2011.
– Men det finns ingen fri etablering av nya mottagningar så om inte en gynekolog vill ta över i samma region när det är dags att gå i pension så går verksamheten upp i rök. Precis det här hände med de båda andra gynmottagningarna som fanns här i Linköping förut och det är det som är orsaken till att jag är ensam kvar, säger hon.
Patientärende – vad är det?
I varje region finns möjlighet att framföra klagomål till patientnämnden, ett sådant klagomål kallas för patientärende. Patientnämnden hanterar klagomål och synpunkter som rör i stort sett all offentligt finansierad hälso- och sjukvård. Patientnämnden gör inga egna medicinska bedömningar och tar inte heller ställning till om vårdgivaren har gjort rätt eller fel. Syftet är istället att beskriva, informera, reda ut och förklara, och på så sätt bidra till att patienter och vårdgivare förstår varandra bättre.(Källa:IVO)
En utredning om hur den småskaliga vården ska bedrivas framåt ligger just nu på socialdepartementets bord, berättar Katarina. Där har hon som ledamot i Sveriges Privatläkarförenings styrelse fått vara med och komma med förslag på lösningar framåt.
– Sådana här utredningar har gjorts ungefär vart tionde år och tyvärr har ingen av dem lett någon vart hittills. Jag är dock övertygad om att det småskaligt alternativet har sin plats. Här kan vi erbjuda viss typ av gynekologisk vård på ett väldigt bra sätt. Det är viktigt att vi finns kvar och därför måste det till en nyetablering i någon form. Gynekologisk vård måste vara tillgänglig för alla – inte bara för de som har mycket pengar och har råd att uppsöka icke landstingsfinansierade kliniker.
Vår granskning visar att antalet patientärenden från gynekologin och kvinnosjukvården har dubblerats de senaste 10 åren – varför tror du att det ser ut så?
– Jag blir inte alls förvånad över den siffran. Delvis beror det nog på att vi lever i en tid där vi uppmuntras att anmäla och uttrycka vårt missnöje – men det förklarar givetvis inte en dubblering av antalet ärenden. Jag tror att mycket handlar om bemötande. Många kvinnor känner sig bortglömda och avvisade av vården i de här frågorna. Överhuvudtaget finns det en stor otydlighet där kvinnor bollas mellan olika instanser med mycket onödigt lidande som följd. Man vet inte var man hör hemma – och det vet inte vårdinstanserna heller. Det gör att man kan missa allvarliga saker.
Se också: Vi granskar gynvården i #gynupproret
