Emma, 39, drabbades av utmattningssyndrom
Emma Holmgren, 39: ”Jag kraschade på semestern”
Emma blev förvånad men jätteglad när hon fick tjänsten som enhetschef inom äldreomsorgen. Den möjligheten måste hon ta vara på, fastän hon även studerade.
Visst hade hon mycket omkring sig, med två små barn dessutom, men hon trivdes och det rullade på bra. Tills en dag på semestern. Då fruktade hon att hon skulle dö.
Emma Holmgren, 39 år, ser sig inte som någon utpräglad karriärmänniska. Men hon har alltid haft lätt för sig, är snabb i tankarna och tycker om förändringar. Efter några års arbete som undersköterska i äldreomsorgen ville hon ha bättre utvecklingsmöjligheter och började studera på högskolan.
– Jag alltid haft stort engagemang för äldres livsvillkor och kände att ska jag kunna förändra måste jag bli enhetschef. Så jag valde att läsa enskilda kurser i bland annat ledarskap, ekonomi och gerontologi, berättar hon.
Huvudansvar för barnen
Emma bor i Alingsås med sin familj. Hennes man arbetar på andra orter flera dagar i veckan så hon har huvudansvaret för deras två barn.
Men hon var väldigt bra på att göra många saker samtidigt, så hon reflekterade inte över att det kunde bli för mycket. Under tiden Emma pluggade blev en tjänst som enhetschef inom äldreomsorgen ledig. Hon sökte jobbet för att kolla hur hon låg till i konkurrensen, men trodde inte hon skulle få det.
– Men jag fick jobbet. Och då kände jag att den möjligheten måste jag ta. Jag skulle arbeta 75 procent och plugga på halvtid. Men det togs inte bort något från tjänsten, som egentligen var på heltid. Dessutom skulle äldreboendet flyttas och byggas om, så jag satt i en massa byggmöten och möten med oroliga anhöriga och brukare. Det blev ett intensivt år.
Tydliga stressymtom
Nu i efterhand har Emma insett att hon redan efter ett halvår hade tydliga stressymtom, men så tolkade hon det inte då. Hon tyckte ju om allt hon gjorde, då blir man väl inte sjuk. När hennes man våren 2013 påpekade att hon nog var farligt nära utbrändhet blev hon upprörd.
– Då tyckte jag att han var negativ. ”Kan du inte vara glad för min skull nu när jag har nått detta som jag vill göra?” Men han tyckte att den glada frun med det enorma tålamod jag alltid haft hade försvunnit. Jag var lättirriterad och väldigt rastlös.
Hon hade ingen ro i kroppen, hade svårt att sitta stilla tills alla ätit klart. Hon kollade mejl och svarade på jobbsamtal under
middagen. Och även om hon tyckte att hon sov ganska okej vaknade hon ofta på nätterna.
Domningar och viktnergång
Hon begrep inte varför kroppen krånglade så. Hon hade ofta lock i ena örat, domningar i ena benet, magen trasslade och hon gick ner mycket i vikt.
– Jag var på vårdcentralen några gånger. De tog lite blodprover men hittade inget fel. Varken läkaren eller jag såg någon helhet, så jag gick ett halvår med mina symtom.
Tryck över bröstet
Mot slutet av våren hade Emma även hjärtklappning, tryck över bröstet och svårt att få luft. Det var obehagligt att vara bland mycket folk. Hon tänkte att hon borde sjukskriva sig, men det var bara en månad kvar till semestern. Hon borde kunna hålla ut till dess.
– Hade jag gått hem då hade vägen tillbaka kanske inte blivit så lång, säger Emma med facit i hand.
De hade bokat en semestervecka i Grekland. Efter midsommar var det äntligen dags. Barnen hade längtat hela våren och Emmas man gladde sig inför resan. Men Emma hade börjat gruva sig, hon ville egentligen inte åka.
– Jag som aldrig varit flygrädd trodde att jag blivit det. Så jag gick till en terapeut. Men där kom vi fram till att orsaken var att jag levt med en otrolig stress. Terapeuten tyckte att jag skulle åka iväg och komma tillbaka med nya krafter.
Fick ångestattack
Den följande veckan beskriver Emma som den värsta i hennes liv. Redan på flygplatsen fick hon en ångestattack. Men hon tvingade sig att gå ombord på planet. Timmarna i luften var fruktansvärt obehagliga och hon fasade inför hemresan.
De första dagarna på turistanläggningen var hanterbara, men hon var så trött att hon knappt orkade gå mellan lägenheten och poolen.
– Jag trodde att jag hade vätskebrist, var alldeles matt och skakig. Men vätskeersättning hjälpte inte. På kvällarna när barnen hade somnat fick jag ångest.
Den tredje natten vaknade hon panikslagen. Hon hade haft en mardröm om att hon inte skött sitt jobb. Ångesten höll Emma i ett järngrepp. Symtomen var så starka att hon trodde att hela kroppen höll på att lägga av.– Det kändes som om jag skulle dö. Jag kommer aldrig hem igen, tänkte jag, säger hon tyst.Ann-Katrin: ”Ångesten släpper när jag får rycka bort hud”Läs mer
Stressade mammor
På hotellet fanns en läkare och Emma tog sig dit.
– Det räckte att jag beskrev mina symtom och sa hur gammal jag var så sa hon: ”Jag är helt övertygad om att det är stress. Du är den tredje mamman den här veckan. Ni kommer varje vecka.” När jag satt i restaurangen den kvällen tänkte jag: Undrar vilka andra här som mår som jag?
Av läkaren fick Emma en pytteliten tablett som måste ha varit superstark. Hon skulle dela den i fyra bitar som skulle räcka de fyra dagar som återstod innan hemresan. Hon blev lite dåsig av medicinen – tack vare det klarade hon de dagarna.
Begynnande utmattningssyndrom
Åter hemma i Alingsås gick hon till vårdcentralen. Läkaren där sa att hon hade begynnande utmattningssyndrom, sjukskrev henne en månad och föreslog att det kunde vara bra att träffa andra drabbade och dricka kaffe.
– Vilka då? Var då? Jag dricker inte ens kaffe, vet jag att jag tänkte. Men jag var ändå ganska nöjd när jag gick med mitt läkarintyg, för jag var ju inte utbränd. Nu skulle jag gå hem till min man och säga att han minsann hade fel. Jag var inte utbränd! Jag visste inte att utmattningssyndrom är samma sak och tyckte att det lät lite lindrigare.
Efter en månad mådde Emma inte ett dugg bättre, snarare tvärtom. Och så fortsatte det. Hon hamnade hos olika läkare som sjukskrev henne en månad i taget men hade väldigt få lösningar att erbjuda.
Vissa ansåg att hon borde ta antidepressiv medicin, men det ville hon inte.
Ångest och sömnbrist
Tiden gick. Emma sov väldigt mycket och hade nästan konstant ångest. Hennes man fick handla, städa och fixa de dagar han var hemma. Det var en väldigt tuff tid.
– Det enda som fungerade var att jag tog hand om barnen, de var fyra och åtta år då. Men jag trodde att jag skulle kollapsa bara jag lämnade dem i skolan. Jag var yr och orkade knappt stå på benen. När de var hemma låg jag på sängen medan de lekte intill. Skulle jag plocka ur diskmaskinen rusade pulsen.
Emma tänkte att det var omöjligt att hon kunde må så dåligt bara av stress. Hon befarade att hon fått någon neurologisk sjukdom, kanske ms eller reumatism. En dag kanske hjärtat inte skulle orka.
Det dröjde ett halvår innan hon träffade en läkare som hon kände förtroende för.
– Hon lyssnade och förstod min oro, och bestämde att vi skulle utesluta andra sjukdomar. De kollade hjärtat, röntgade lungorna, mätte min andningskapacitet och gjorde gastroskopi. Det fick mig att må lite bättre, jag trodde inte längre att jag skulle dö.
Hon gick en kurs i medveten andning och började även med yoga. Det hjälpte också till.
Press från Försäkringskassan
Emma prövade att gå tillbaka till jobbet, men det var alldeles för tidigt. Hon blev sjukskriven igen. Först efter ett år hade hon återhämtat sig hjälpligt och valde att avsluta sjukskrivningen, mycket beroende på den press hon kände från Försäkringskassan.– Min handläggare hade tyvärr inte mycket förståelse kring utmattningssyndrom. Jag insåg att jag måste släppa taget om Försäkringskassan för att kunna tillfriskna.Hunden Luna Joy minskar matte Celicias panikångestLäs mer
Emma skrev dagbok under sjukdomstiden och tänkte att det nog kunde bli något mer av den. Hennes erfarenheter kanske kunde hjälpa andra. Hon tog tjänstledigt från jobbet som enhetschef och satsade på att ge ut boken hon saknat: Våga vara rädd – en bok om utmattningssyndrom.
– Responsen var fantastisk! Jag trodde att folk skulle tycka att det var knäppt när jag berättade om mina svagheter och rädslor, men det blev tvärtom. Många kände igen sig. Människor berättade att de var mindre rädda, inte kände sig så ensamma och hade större förståelse för sin kropp tack vare min bok.
Sa upp sig
Emma återvände aldrig till äldreomsorgen. Hon sa upp sig våren 2016. Det var en sorg att hon blev sjuk när hon hade hittat sitt drömjobb, men framgången med boken öppnade nya möjligheter.
Hon startade det lilla förlaget Parus, med fokus på att sprida kunskap om stressrelaterad ohälsa. Den senaste boken är en novellsamling, Utmattad, där 24 personer berättar om utmattningssyndromets verklighet.
– Det finns många fördomar om utmattning. Folk tycker det är konstigt att man inte blir frisk, tänker att det borde gå att rycka upp sig. Jag hade också den föreställningen tidigare, innan jag visste att utmattningen faktiskt ger långvariga förändringar i hjärnan.
Lyssnar på sin kropp
I dag vet Emma bättre och har bestämt att hon aldrig ska jobba sig in i väggen igen. Hon är medveten om att det kan hända om hon inte lyssnar på kroppen.
– När jag höll på med novellsamlingen var jag farligt nära. Men jag vet att hjärnan måste få vila ibland. Jag är inte så rastlös och har inte alls lika mycket inbokat numera. Jag tycker om att vara hemma och ta det lugnt. Jag har blivit lite tråkigare, brukar jag säga. Men det är positivt.
Av Lilian Ottosson
Foto: Nikola Stankovic/Parus Förlag