Eila blev blind men fick ett sjätte sinne

När Eila vid 23 års ålder blev blind insåg hon att hennes inre styrka var större än hon kunde ana. I dag hjälper hon andra att hitta sin livsväg – och våga följa den.

Hon rör sig vant i sin ombonade och hemtrevliga lägenhet i Skelleftehamn, vet exakt var alla saker har sin plats. Här har Eila Nilsson, tillsammans med sin trogna följeslagare labradortiken Tinka, skapat sig, som hon själv beskriver det, ett rikt liv. För henne utgör hemmet en trygg bas.

På väggen i kontoret hänger ett foto på Eila då hon var cirka sex månader gammal. På bilden ser hon ut som vilken liten baby som helst, men två och ett halvt år senare skulle hela den lilla flickans värld förändras, då hon drabbades av diabetes.

– På bilden var jag helt ovetande om vad livet hade i beredskap. Och tur var nog det, säger Eila som nyligen fyllt 51 år.

Hon har gått igenom tunga upplevelser som skulle kunna få vem som helst att ge upp, men trots alla motgångar finns inga spår av bitterhet, ilska eller frustration.

I stället tycks hon betrakta alla prövningar i livet som något naturligt, händelser som lett henne in på vägen som tagit henne dit hon är i dag.

Tidigt lärde sig Eila att leva med sin sjukdom, men det fanns såklart saker som var jobbiga. Som då sockret föll – vilket kunde hända helt plötsligt.

Annorlunda och mobbad i skolan

– Ibland svimmade jag i skolan … Jag blev den annorlunda tjejen. Det tror jag var en del av förklaringen till att jag blev mobbad under min skolgång.

Genom åren fick hon regelbundet gå på synkontroll, eftersom diabetes kan ge komplikationer på ögonen. Vid en kontroll, då Eila var 21 år, upptäcktes synförändringar. Läkarna försökte först begränsa förloppet med laserbehandlingar, men när det inte hjälpte opererades Eila, först i Umeå och sedan i Örebro. Dessvärre gick det inte att åtgärda skadorna.

– Vid ett tillfälle sa läkaren till mig att det här kommer inte att gå bra. Men jag tog inte in det. Jag var inte mottaglig. Min överlevnadsinstinkt talade till mig, den fick mig att kämpa.

Två år efter att synförändringarna hade konstaterats förlorade Eila synen helt. Då var hon 23 år. Sorgen gick inte att förtränga – nu kom förtvivlan, ilskan och frustrationen.

– Jag minns att jag kände en enorm tomhet inom mig, som om livet för en stund tog slut. Jag frågade mig själv: Varför? Jag tänkte på allt praktiskt som livet innebär. Hur ska jag kunna handla kläder, laga mat, ta mig dit jag ska?

Efter veckor av sorg och tårar tog envisheten och ilskan över. Hon skulle klara av sitt nya liv, och började fundera över ett nytt yrke.

Jobbet som undersköterska kändes inte som ett alternativ för Eila, men hon ville fortsätta arbeta med människor. Hon bestämde sig för att gå en massageutbildning.

Sex månader efter att hon miste synen definitivt packade Eila sina saker och flyttade ner till Stockholm.

– Tur att jag inte satte mig ner och funderade så länge, då hade jag nog kunnat börja tänka på alla hinder och problem. Men det är inte min personlighet att tveka. Känns det rätt så är det bara att köra på.

De två första dagarna fanns en anpassningslärare med, som hjälpte henne hitta i skolan och lösa det praktiska. Därefter lämnades hon på egen hand. Kurslitteraturen fick hon på inspelade kassettband. Trots att det stundvis var kämpigt vägrade hon ge upp.

Händerna ”ser” och ger svar

Efter utbildningen fick hon jobb i Skellefteå, på sjukhuset, som massör. Där arbetade hon i sju år. Under denna tid ökade hennes intresse för sådant man inte alltid kan ta på. Nyfikenheten växte inom henne, och hon upptäckte alltmer av det hon själv kallar sin inre styrka.

– Innan jag blev blind trodde jag att det var synen som sa mig sanningen, men när jag förlorade den insåg jag att våra andra sinnen säger oss så mycket mer.

Då hon arbetade som massör kunde hon ofta känna var det fanns smärta och problem i kropparna, det var som att hennes händer fick tydligare svar än dem hon fick från kunden.

– Även andetagen gav mycket information om hur det stod till, säger Eila, som alltmer började lita på det hon kände i sitt inre. Så när tankarna kom på att återuppta simsporten, som hon ägnat sig åt som barn, satsade hon helhjärtat.

Parallellt med massörjobbet började hon tävla i simning inom parasport. Framgångarna ledde till en landslagsplats. Hon tog medaljer i SM och EM, och 1996 tog hon två guld och satte ett världsrekord vid Paralympic Games i Atlanta. Tre år senare la hon karriären på hyllan.

– Nu hade jag övertygat mig om att allt går bara man vill, säger Eila, som beskriver sig själv som högpresterande, en människa som söker utmaningar och älskar att sätta upp mål.

Ser färger inom sig

– Jag bevisade för mig själv att min blindhet inte sätter de största gränserna, utan det är mina tankar som gör det. Vågar jag lyssna på min inre styrka kan jag göra vad jag vill med mitt liv.

Detta blev en ny början. Eila började gå utbildningar inom komplementär medicin, som kinesisk medicin, taktil stimulering, mental rådgivning, mindfulness och hypnosterapi.

Hon minns så starkt första gången hon insåg att hon trots sin blindhet kan se färger. De visade sig i hennes inre – en häftig upplevelse.

– Det var en lärare inom taktil stimulering som hjälpte mig uppleva detta. Jag har verkligen haft många fantastiska lärare som har hjälpt mig att komma dit jag är i dag.

Eila är numera övertygad om att det fanns en mening med att hon miste synen. Om det inte hade hänt hade hon inte utvecklat det inkännande sinnet, som Eila också beskriver som det sjätte sinnet.

– Alla har en livsväg att vandra efter, min är att växa som människa, utvecklas andligt och också hjälpa andra människor på deras livsväg.

Andlighet för Eila är något man är, det är ett sätt att leva med kärleksfullhet, villkorslöshet och ödmjukhet.

För tio år sedan bestämde hon sig för att arbeta med det hon kände var hennes livsuppgift, att vägleda och inspirera andra människor. Då startade hon sitt företag Hälsa och livskraft. I dag har hon kunder från både Sverige och Norge. De flesta konsultationerna sker via telefon, men hon reser ofta i Sverige, och håller kurser och föreläsningar i personlig utveckling.

– Jag arbetar även med hypnos i terapiform.

Fick bröstcancer

För ett år sedan fick Eila ytterligare ett tungt besked. Hon hade drabbats av en elakartad bröstcancer. Genom såväl cellgiftsbehandling som strålning lyckades hon med sin inre styrka behålla lugn och balans. Många i omgivningen undrade varför hon inte blev arg och skrek rakt ut, eller fick dödsångest efter cancerbeskedet. Men för Eila är det mer en fråga om att acceptera det livet ger. Hon tänkte att det är så här nu, och vad kan jag lära mig av detta?

Trots de tuffa behandlingarna är hon i dag i fysiskt bra form. Och hon känner sig allt starkare:

– Jag insåg att jag inte kommer att bli friskare av att stanna kvar i bitterhet och oro. Allt jag gått igenom har fått mig att inse att livet är här och nu. Jag måste leva det fullt ut oavsett vad som händer. Jag har lärt mig att inte lägga energi på eller älta det jag inte kan påverka. Jag vill fokusera på det jag verkligen kan påverka: Mina tankar.

Hon återkommer ofta till att hon har ett rikt liv i dag och att hon är tacksam för vad livet gett. Egentligen finns väl bara en sak hon tycker är mindre positiv – att hennes spontanitet begränsas av yttre omständigheter. Högst upp på hennes önskelista står att få en ledsagare, någon som kan arbeta för henne tio timmar i veckan.

– Jag vill kunna vara friare att göra det jag verkligen vill göra, som att träna i olika former, gå på utställningar, eller gå ut och uppleva naturen även där jag inte känner till miljön helt.

Eila ser positivt på sin framtid och trivs med sitt liv som singel, för henne är inte en relation med en partner det viktigaste. Hon känner inte det behovet.

– Jag har en ofantligt bra relation till mig själv i dag. Det har gjort att för mig är inte en parrelation det viktigaste i mitt liv längre. Jag tror att den viktigaste relationen är den till sig själv. Först då den är genuin ökar möjligheten att möta den sanna kärleken i livet. En drömrelation som vi aldrig vet när och om den dyker upp.

Av Anna Olofsson