Efter övergreppen var Bianca fast inom psykiatrin i över 20 år: ”Jag har berövats mitt liv”

Bianca Zenonssons största dröm är att en dag kunna jobba deltid. Få kollegor och komma ut i samhället. Kanske ställa ut sina tavlor och hålla föreläsningar. Se vad världen har att erbjuda utanför lägenhetens väggar.

Men det är inte lätt att ta steget – hon lider av dagliga smärtor som troligen handlar om svår fibromyalgi och efter att i nästan två decennier ha åkt in och ut hos psykiatrin tycker hon sig inte heller ha de sociala färdigheter som krävs.

– Jag behöver bli någon annan än den sjuka Bianca och det är inte helt lätt när man har blivit intalad att man är omöjlig att rehabilitera i så många år. Det är svårt att förändra hela sitt livsmönster, säger hon.

Utsattes för övergrepp i ung ålder

Biancas historia börjar i ett annat europeiskt land, där hon växte upp i en kärnfamilj. Men efter att hennes föräldrar hade skilt sig kom en ny man in i hennes och familjens liv. Det visade sig snart att han hade allt annat än goda intentioner.

– Ganska fort började han visa intresse för mig och tafsa på mig inne i badrummet.

Efter ett tag flyttade familjen till en större lägenhet och nu eskalerade övergreppen. Mannen smög ofta in i Biancas rum på nätterna och utsatte henne för saker som inget barn ska behöva utstå.

Efter reklamen: Se video: Isadora hölls fången och våldtogs av sin pojkvän

På helgerna skickades Bianca till några släktingar. Det som borde ha blivit en fristad förvandlades snabbt till ett helvete, då en av hennes manliga släktingar som också bodde i huset började närma sig Bianca. Hon berättar att han lockade in henne i sitt rum där han ofredade henne. Övergreppen blev snart allt grövre och Bianca upplevde nu att det inte gick att få lugn och ro någonstans.

Högpresterande i skolan – berättade inte för någon

Att berätta för någon vuxen om det som hände kändes omöjligt och för att skydda sig själv stängde Bianca så småningom av alla känslor.

– Utåt sett var jag det perfekta barnet – jag var högpresterande i skolan och jag tävlade i flera olika idrotter redan som åttaåring. Men det finns inga perfekta barn och inombords var jag fullständigt avstängd. Jag var aldrig arg, aldrig ledsen, ingenting.

Ändå fanns det tydliga tecken på att det inte stod rätt till. Bianca tycker att någon vuxen borde ha uppmärksammat att hon ständigt fick svamp i underlivet och att hon dagligen hade så ont i magen att hon grät. När det var dags för sexualundervisning i skolan rev Bianca ut alla sidor i boken och skolkade för första gången i sitt liv.

”Otroligt manipulativ pedofil”

Men ingen tog någon notis om hennes avvikande beteende, varken hemma eller i skolan.

– Jag hade ingen att gå till. Mina föräldrar var inte närvarande. Jag hade några kompisar, men med dem kunde jag inte prata om sådana saker. En av männen hade dessutom fått mig att tro att det han gjorde mot mig var lika normalt som att äta frukost. När han försvann ur mitt liv förstod jag som tolvåring inte varför övergreppen tog slut. Hur ont det än gjorde att bli utsatt blev det väldigt tomt när han försvann. Jag trodde ju att han älskade mig. Han var en otroligt manipulativ pedofil.

Blev ofta sjuk

Även om övergreppen – också de som hennes släkting utsatt henne för – tog slut blev livet knappast lättare för Bianca. I hennes närhet fanns allvarlig psykisk sjukdom och under en period fick hon därför flytta in hos sina släktingar på heltid.

–Släktingen som utsatt mig för övergrepp hade flyttat ut, men kom dit på besök ibland. Även om ingenting mer hände var det inte roligt. Jag var ofta sjuk och åkte in akut, men det var alltid psykosomatiskt. Släktingarna som jag bodde hos kom från krigsgenerationen och då pratade man inte om psykisk sjukdom. De ville inte att någon skulle veta att jag var sjuk, för då skulle folk tro att jag var galen. Vi hade mat på bordet och tak över huvudet, men psykiskt mådde jag fruktansvärt dåligt.

Flyttade till Sverige – utan att kunna språket

Efter några månader flyttade Bianca hem igen. Under några år var tillvaron relativt lugn. Som 16-åring beslutade hennes förälder att de skulle flytta till Sverige.

– Vi hade släkt här, men jag är inte uppvuxen tvåspråkigt. Det första halvåret ville jag bara hem igen, jag förstod inte ens mitt schema. Men jag gick på SFI och lärde mig snabbt språket. Jag blev duktig i skolan och allt kändes faktiskt bra fram tills jag fyllde 19 och gick ut gymnasiet. Jag hade bra betyg och hade kunnat välja vilket universitet som helst, jag hade precis tagit körkort och studentlivet väntade. Men då drabbades min förälder av en psykos och den här gången tog det knäcken på mig.

Minnena av övergreppen sköljde över henne

I dag vet Bianca att hon drabbats av det som kallas cptsd, complex post-traumatic stress disorder på engelska. Det är en diagnos man kan få efter att ha utsatts för långvariga, upprepade trauman under lång tid. Men när hon som 19-åring för första gången kom i kontakt med psykiatrin hade hon ingen aning om vare sig det eller det som väntade. Hon erbjöds både anhörigstöd och samtalsstöd, men var inte beredd på vilka känslor det skulle väcka att prata om allt som varit.

– Minnen av övergreppen bara svämmade över mig som en tsunami. Det bara kom om och om igen. Det blossade upp till den grad att jag inte kunde hantera det, så jag började skada mig själv för att lindra ångesten. Jag rispade mig, tog tabletter och balanserade på broräcken. Inte för att jag egentligen ville dö, utan för att jag ville bli räddad.

Upplevde inte att hon fick hjälp av psykiatrin

Det här blev början på en flera år lång kontakt med psykiatrin, där hon var inlagd i kortare och längre perioder. Hennes självskadebeteende accelererade – hon skar sönder armarna, överdoserade tabletter, matvägrade och begick flera självmordsförsök. Trots att hon hade tät kontakt med psykiatrin upplever inte Bianca att hon fick någon hjälp. Tvärtom – i stället för att få stöttning i att bearbeta sina trauman fick hon elbehandling och en stor mängd medicin utskrivet.

– Jag åt sammanlagt 48 olika psykofarmaka under de här åren, jag var som ett vandrande apotek.

Ingen utredning gjordes, ändå fick Bianca uppemot 15 olika diagnoser under årens gång, däribland bipolär sjukdom och borderline.

– Inte en enda gång fick jag träffa en psykolog. Till sist, efter att jag hade varit inlåst ett år i sträck, sa de att de inte kunde hjälpa mig mer och att jag skulle skickas till rättspsyk. Fattar du – rättspsyk!

Fick till sist traumabehandling

Men till sist hamnade Bianca i stället på ett behandlingshem där hon kom att stanna i tre och ett halvt år. Även om hon inte fick den traumabehandling hon behövde fick hon hjälp att lindra symtomen och minska sitt självskadebeteende.

– Jag skadade mig mindre. Problemet var bara att jag ju mindre jag skadade mig desto mer kom mina gamla trauman tillbaka.

Snart började Bianca uppleva dissociation, en känsla av att man är avskärmad från sig själv och verkligheten. Dissociation kan uppstå när man har varit med om något skrämmande eller om man har utvecklat posttraumatiskt stressyndrom. Vid ett tillfälle minns Bianca att hon låg på sjukhuset i åtta timmar, helt apatisk och utan att röra sig överhuvudtaget.

Hård behandling gav nya trauman

Till sist fick Bianca träffa en psykolog. En utredning gjordes och den konstaterade att Bianca lider av cptsd och panikångest – men varken borderline, bipolär sjukdom eller någon av de andra psykiska sjukdomar som hon tidigare hade blivit diagnosticerad med.

Ändå fortsatte Bianca att åka in och ut ur psykiatrin där behandlingen tidvis var hård. Hon berättar om hur hon kunde bli bältad av personalen och hur hon kunde få ett knä i ryggen när hon låg på mage på golvet. Upplevelserna inom psykiatrin blev till nya trauman och Bianca kan i dag känna sig bitter över alla år av felbehandling.

– När jag räknade ihop alla dagar jag varit inlagd blir det totalt sju år. Det känns som om jag har berövats mitt liv. De har berövat mig chansen till studier, att skaffa familj eller överhuvudtaget fungera i samhället. Jag var 19 år första gången jag kom in till psykiatrin och jag är 42 nu. Jag har aldrig fått en ursäkt eller upprättelse.

Anmälningarna har inte lett någonstans

Flera gånger har Bianca gjort anmälningar hos Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Men anmälningarna har sällan lett till något, inte ens i de fall hon har fått rätt. Vid ett tillfälle lyckades hon få till ett möte med flera högt uppsatta chefer med ansvar för psykiatrin i den kommun där hon bor.

– Men de gav bara exakt samma svar hela tiden: ”Det var den medicinska bedömning de gjorde då, och eftersom jag själv inte var där kan jag inte uttala mig om det”. Där tog det stopp.

Hittade en behandling som fungerade

Det skulle dröja ända till 2017 innan Bianca hittade en behandlingsform som hon upplevde att faktiskt gjorde skillnad till det bättre. Med så kallad tapping knackar terapeuten på vissa akupressurpunkter på kroppen och tanken är att det ska skicka lugnande signaler till hjärnan.

– Jag gick på det i två år och det var en plågsam behandling för man var tvungen att gå in i alla känslor och tankar på djupet. Men det gav fantastiska resultat. Jag blev av med alla dissociativa tillstånd, alla flashbacks och alla kroppsminnen. Övergreppen berörde mig inte längre.

Skrivit en bok om sin livshistoria

I och med behandlingen började Bianca fundera allt mer på hur stor roll hennes uppväxt spelat i hennes mående som vuxen. Minnen från en barndom utan närhet, uppmärksamhet och uppmuntran puttrade upp till ytan och sköljde över Bianca.

Det var jobbigt, men behandlingen gav så bra resultat att Bianca började skriva ner sin livshistoria med målet att ge ut en bok. I långa perioder, när Bianca mått sämre, har manuset legat vilande men i början av 2022 tog hon upp det igen och färdigställde det. Nu kommer snart hennes självbiografi Att orka lite till ut.

– Det ska bli jättespännande att ge ut boken. Jag känner mig stärkt i att jag aldrig mer behöver hålla tyst. Jag har all rätt att berätta min historia och jag har för länge sedan passerat gränsen för skuld och skam. Det känns som en triumf – jag kan visst rehabiliteras och jag är inte alls hopplös. Efter 23 år lyckades jag äntligen bli fri från psykiatrin och nu vill jag berätta om det.

Ny traumabehandling

Sedan i somras får Bianca behandling i det som kallas EMDR, eller Eye movement desensitization and reprocessing. Det är en typ av traumabehandling som hon önskar att hon fått för längesedan, och som redan har gett goda resultat. Den smärtproblematik som hon har lidit av i många år – troligen till följd av alla trauman som har manifesterat sig i kroppen – har minskat och även psykiskt mår Bianca bättre i dag.

– Smärtorna har avtagit, jag har minskat medicineringen och jag upplever att jag har en mer positiv syn på livet. Men fortfarande är det mycket som inte fungerar. Jag äter fortfarande morfin och det sociala livet är inte helt välfungerande. Alla känslor av ensamhet, svek, ilska och vanmakt är inte färdigbearbetade.

Boken har räddat hennes liv

Bianca lever i dag tillsammans med sin man och parets två katter. Hon har börjat simma regelbundet, något som har visat sig vara en perfekt träningsform med tanke på hennes förmodade fibromyalgi. Nu ser hon fram emot att se hur hennes bok ska bli emottagen. Bianca säger att hon till stor del har den att tacka för att hon lever i dag.

– Tidigare tänkte jag att jag ska skriva färdigt boken, sen kan jag dö. Den har skjutit fram döden många gånger. I dag tänker jag inte längre så, jag ser betydligt ljusare på tillvaron nu. Så även om boken blir en total flopp är jag oerhört stolt över att jag har åstadkommit den. Jag hoppas att boken även kan hjälpa andra utsatta genom att visa att det finns ljus i tunneln, även om det kan dröja väldigt många år att nå dit. Men det är värt kampen för livet.

Att orka lite till (Vulkan) kommer ut i handeln under vecka 40.