Depressionen var djup – tills jag fick tipset
Jag var 28 första gången jag hamnade i en depression. Jag hade avslutat studier två år tidigare och jobbat sedan dess. Det hade varit betydligt mer slitsamt än jag räknat med och det kändes tröstlöst att tänka på att jag dragit på mig stora studieskulder och hade nästan 40 år kvar till pensionen. Den gången kände jag mig låg och energilös i någon månad och var sjukskriven i ett par veckor, men sedan lyckades jag rycka upp mig igen.
Men de där låga perioderna blev dock mer och mer utdragna över åren, och det krävdes allt större kraftansträngningar för att jag skulle ta mig upp igen. Perioderna inträffade med några års mellanrum. Det var som om jag successivt slet på mig själv tills jag inte orkade längre.
En anledning till att det blev så där var att jag hade svårt att säga nej och dra rimliga gränser för hur mycket jag orkade med. Jag har också ett par traumatiska upplevelser med mig från barndomen och tror att detta gjort mig känsligare.
Morfar dog
När jag var 35 träffade jag Mats och vi flyttade snart ihop. Vi var överens om att vänta med barn. Ingen av oss kände sig redo och den stora anledningen till min tvekan var min kamp mot de där regelbundna svackorna.
Jag var 38 när jag hamnade i min första rejäla lågperiod sedan jag träffade Mats. Nyförälskelsen hade lagt sig och kanske kände jag mig nu tillräckligt trygg med honom för att våga släppa fram alla känslor, även de som inte var så trevliga.
Men den utlösande faktorn var en kombination av att jag var halvt utbränd på jobbet, och så dog min älskade morfar. Jag var arg för att jobbet tagit så mycket av den energi som jag i stället velat lägga på honom under det sista halvåret när hälsan svikit. Jag var arg på mig själv för att jag inte förmått prioritera annorlunda, men nu var det för sent för annat än sorg och självförebråelser.
Det kändes som om jag inte visste vad jag ville i livet. Å ena sidan älskade jag jobbet, men inte omständigheterna som gjorde det omöjligt att sköta det med både ork och glädje.
Trots att jag hade Mats som stöttade blev det svårare att skaka av sig tröttheten den här gången. Kanske berodde det delvis på att jag kunde tillåta mig att vara trött eftersom jag hade hjälp.
Fick ett tips under rehabiliteringen
Jag var sjukskriven i en månad och som en del av rehab gick jag på medicinsk yoga. Jag kände mig lugnare av den.
Efter ett pass pratade jag med en kvinna som berättade något intressant. Hon hade fått lära sig att under depressiva perioder kunde man hjälpa sig själv att läka snabbare genom att höja energinivån. Hon sa att hon själv hade testat detta under en deppig period och då valt en aktivare yogaform och tagit raska promenader som hon successivt bytt ut till joggingrundor. När hon fick upp flåset och dopamin-nivåerna i kroppen fick hon också tillgång till mer energi – och detta gav kraft till förändring.
Jag hade ju inget att förlora så jag bestämde mig för att testa och se hur det funkade för mig. Jag hade väl inga jättestora förhoppningar – i mina öron lät det egentligen för enkelt – men jag längtade efter en förändring. Jag var så trött på dessa perioder av negativitet – det kändes inte som om de var särskilt utvecklande, snarare som ett sätt för kropp och psyke att göra sig av med överbelastning.
Så jag började röra på mig mer. Tog raska promenader och försökte på olika sätt att höja energinivån – och faktum är att det fungerade. Det var inget som löste problemet över en natt, men jag märkte nästan direkt en förbättring, och ju mer energi jag fick, desto mer orkade jag. Det var som att fylla på förråden tills jag var mig själv igen.
Inte längre rädd
Sedan dess har jag fortsatt att träna regelbundet. Jag promenerar, joggar och går på gym. Det som gör störst skillnad är konditionsträning, att få upp flåset. Det här har även gett positiva bieffekter. Jag sover bättre och har gått ner i vikt.
Ifjol blev Mats och jag föräldrar till en son. Vi vill gärna ha fler barn. I dag är jag inte längre rädd för att inte klara av det, de negativa perioder jag har nuförtiden är väldigt korta och ligger på en helt normal nivå. Det som hjälpt mig är givetvis ingen universalmetod som fungerar vid alla former av depression, men i många fall tror jag att det kan göra nytta.
/ Denise