Denice: Mamma gav sin ena njure till mig
Det har gått lite drygt ett halvår sedan transplantationen. Denice Danielsson, 31, gullar med rottweilern Gunnar hemma hos mamma Yvonne Malmgren, 61, i Nybro. Mor och dotter sitter nära varandra på villans altan. De har ett alldeles speciellt band som knyter dem samman.
– Vi har alltid haft en bra relation, säger Yvonne och tittar på dottern.
– Men nu är den ihopkopplad på ett annat sätt, rent fysiologiskt, säger Denice.
Sjuk i njursvikt
Hon har nämligen fått en gåva från sin mor som är något utöver det vanliga – ett organ. På grund av en komplikation av typ 1-diabetes, som hon drabbades av när hon var 10, blev Denice allvarligt sjuk i njursvikt.
– Jag tänkte inte så mycket på det när jag var liten och har aldrig varit rädd för sprutor. Det gick jättebra, säger Denice och minns första åren som drabbad.
Men sedan började blodsockernivåerna pendla och många gånger hade hon mycket höga värden.
– Det tar självklart skada på kroppen. Jag tror att min familj tänkte mer på det, för jag bara fann mig i det, säger Denice och tittar på sin mor.
I början var mamma Yvonne inte speciellt orolig. Hon tänkte att det skulle räcka med insulin, att allt skulle gå smidigt och bra.
– Men hur fel jag hade har ju kommit fram senare. I dag förstår jag bättre vad diabetes kan ställa till med, vilka komplikationer den kan ge.
Trodde att hon skulle bli bättre
Denices kropp påverkades rejält av hennes diabetes. Hon fick problem med ögonen vilket ledde till operation. Och ännu värre var det med njurarna.
Våren 2013 samlade kroppen på sig vätska. Hennes njurar hade tagit stryk av sjukdomen och hon hade fått njursvikt.
Denice förstod inte riktigt vad det innebar.
– Läkarna trodde att jag skulle repa mig, men så blev det inte. Men att byta njurar är inte så enkelt, det innebär stora risker. Det bästa är att ha sina egna njurar så långt det går.
I flera år klarade hon sig med nedsatt njurfunktion. Men livskvaliteten försämrades. Hon ökade mycket i vikt av vätskan i kroppen, fick svårt att andas, var trött och illamående. Ju sämre njurarna fungerade, desto sämre mådde hon.
Mamman lämplig donator
Denice visste att det skulle leda till dialys eller transplantation, och förberedde sig på det senare alternativet.
– Hellre byta ut njuren så att jag kunde starta mitt liv, i stället för att behöva gå och vänta och bli sämre med tiden.
Först undersöktes hennes pappa som donator, men det skulle tyvärr inte fungera. Mamma Yvonne testades också.
– Jag var 59 när utredningen började och jag gick igenom det ena testet efter den andra. Jag tänkte att jag nog var för gammal, men läkarna konstaterade att mina njurar skulle kunna fungera tills jag var 112 år!
En känslofylld operation
Denice slapp dialys och transplantationen genomfördes den 24 oktober 2017.
När mor och dotter vaknade upp efter operationen blev det känslosamt.
– De undersökte Denice med ultraljud och vi kunde se hur min njure jobbade i hennes mage. Helt sanslöst! Det var det mest magiska av allt. På något sätt blev allt så verkligt då, säger Yvonne.
Hon mådde bra efter ingreppet, men fick undvika tunga lyft de första veckorna.
– Jag spelar dragspel, men det kunde jag inte göra då. Det väger nio kilo, säger hon och skrattar.
Många oroliga tankar
Denice blev bättre efter operationen. Förutom några infektioner och ett svajande blodsocker återvände krafterna successivt. Men hon kände ändå en oro till en början.
– Min läkare säger att det är fullt normalt, att de flesta har orostankar efter operationen. Man vågar inte riktigt lita på att allt ska fungera, den närmsta tiden är risken för avstötning som störst. Nu har det gått en tid och det blir lättare att slappna av.
Även innan operationen funderade hon en del. Tänk om hennes mamma donerade förgäves?
Yvonne hade liknande tankar – tänk om Denices kropp stöter ifrån sig njuren?
– Men sedan släppte jag det. Min njure kanske fungerar i Denices kropp i ett halvår, ett år eller två. Det vet vi inte. Den kanske fungerar i tio år, säger Yvonne.
Hon minns också att Denice kände en tacksamhetsskuld, och vänder sig mot sin dotter.
– Det tycker jag är viktigt att du inte ska ha. Vi är mor och dotter.
– Jag har gett Denice livet tidigare med två nya njurar, då kunde jag ge en njure till. Jag hade gjort det igen. Jag har tre barn och det spelar ingen roll vilken unge det är.
Denices energinivå har blivit högre sedan hon fick en ny njure. Hon går på regelbundna kontroller och ägnar sig åt fysisk rehabilitering. Fast det sistnämnda har fått ta en paus efter att hon bröt stortån.
– Jag råkade spräcka den i ett trappsteg. Jag har väldigt bråttom och har mycket energi, allt ska gå fort som attan!
Viljan att vara aktiv fanns även när hon mådde som sämst, vilket var frustrerande. Hon ville mycket men blev bara sjukare. När hon tänker tillbaka på tiden med illamående och trötthet ser hon stor skillnad.
– Nu är det som när jag var yngre, jag behöver inte sova lika mycket för att orka göra saker. När jag inte längre är illamående kan jag äta allt och jag älskar att laga mat.
Ser ljust på framtiden
Maken Tommy är ett stort stöd. Hundarna Tessy och Rocky är henne också kära. När hon var som sjukast var det hundpromenader som fick henne att orka gå ut. Hon tycker också om att sticka, sy, måla och virka. Många gånger hade hon med sig virkning och stickning till sjukhuset. På altanväggen hemma hos Yvonne hänger en ängel gjord av glasspinnar som Denice har tillverkat.
Denice är utbildad undersköterska, och hon ser fram emot att få ett jobb – och att utöka familjen.
– Jag har alltid velat ha barn, men bara tiden kan utvisa om det blir några. Det finns många njurtransplanterade som har genomgått graviditeter.
Yvonne känner sig positiv när hon ser hur mycket bättre dottern mår efter att ha fått en ny njure.
– Jag har sådan optimism för Denices framtid, säger hon och ler.
Text: Anna Smedberg Foto: Kristina Wirén och privata bilder