Coronakrisen: Elinor Sundfeldts dagbok inifrån vården

IVA-sjuksköterskan Elinor om dödsfallen utan anhöriga: "Jag får vara deras tårar"

Elinors dagboksinlägg från dag ett, två och tre hittar du här. Och inlägg från dag fyra och dag fem, sex och sju hittar du här. Dag 8, 9 och 10 hittar du här.

Det här är Elinor Sundfeldt

Vem är du?

Jag är 28 år och jobbar som till vardags på neurointensiven på Nya Karolinska i Solna. Jag blev färdig specialistsjuksköterska inom intensivvård i början av 2020 men pluggade på halvfart och jobbat i vården parallellt. Jag bor i Bromma.

Var jobbar du nu under coronakrisen?

Nu jobbar jag på ett av våra intensivvårdgolv med covid-19-sjuka patienter. Vi har slagit ihop alla intensivvårdsavdelningar på sjukhuset för att klara av den här krisen.

Varför ville du att bli specialistsjuksköterska?

Jag har alltid velat jobba med människor, det är det jag kan bäst. Min morbror är sjuksköterska i botten, vi har nära kontakt och jag var där mycket när jag var liten och det var där poletten föll ner. Jag gjorde praktik på neurointensiven under min grundutbildning och föll direkt för intensivvård. Det är fantastisk häftigt att både få jobba med helhetsvård, både medicinsk och med omvårdnad. I vanliga fall har jag ju en till två patienter som ligger väldigt uppkopplade och det är häftigt att få lära sig in i minsta detalj hur jag kan styra dem. Det driver mig att kunna bli så duktigt på något ända ut i fingerspetsarna.

Vad tycker du om att göra när du inte är på jobbet?

Jag umgås väldigt mycket med familj och vänner när jag är ledig. Jag har fyra syskonbarn och älskar att umgås med dem. Jag brukar hämta på dagis eftersom jag ibland är ledig eller jobbar tider som gör att jag kan ta dem lite tidigare och så. Jag tränar mycket både för att jag älskar det och för att orka med mitt jobb. Jag gillar också att åka skidor och vara ute mycket, det är skönt när man annars är ganska instängd på jobbet.

Sammanfattning maj

Det är svårt att sätta ord på de senaste veckorna. Det är svårt att förstå vad vi som jobbar på intensiven har varit med om. Snart är det tre månader sedan vi började med 12,5 timmars pass och än ser vi inget slut på det.

Det har blivit juni, aldrig hade jag kunnat tro att våren kunde gå så här snabbt. På ett sätt står tiden still innanför sjukhusets väggar. Det är fortsatt tungt och mycket att göra. Främst är alla väldigt trötta. Att jobba 50 timmar i veckan med den här arbetsbelastningen och så här länge utan att se ett slut, det är otroligt tröttsamt och utslitande.

Men vården går också framåt. Vi ser att de vi vårdar långsamt blir bättre, även om det är otroligt lång tid att ligga på intensiven i över en månad (vissa har legat upp till två månader!).

Annons

Ett tag började det kännas som att vi faktiskt såg att det börjar närma sig ett slut på det värsta, med nästan inga nya fall och möjlighet att stänga en av våra avdelningar där vi vårdat covid-19 patienter.

Skapat nya rutiner för anhöriga

Vi har skapat många nya rutiner. Bland annat har vi videosamtal med de anhöriga och patienten då vi inte kan ta emot besökare – men vi vet hur viktigt det är att få ha kontakt med sina nära och kära. Vi hoppas alla att det här kan få ett slut så att vi kan börja ta emot anhöriga på sjukhuset igen. Jag tror dock att i samband med det bättre vädret och att folk är mer ute och träffar varandra, kommer intaget av nya insjuknade patienter ökat.

Än är det inte slut och vi vården skulle verkligen önska att alla fortsätter att ta sitt ansvar genom att tvätta händerna, hålla avstånd och tänka på hur många möten som skulle kunna göras vid ett annat tillfälle eller inte alls. Detta för att spara på oss i vården och för att minska smittspridningen.

Vi ser att alla personer kan drabbas, även folk som inte är i riskgrupper. Tänk efter en extra gång för att hjälpa oss i vården att slippa ur detta. Tack till alla som tar sitt ansvar, tillsammans hoppas vi kunna vinna över denna pandemi som har lamslagit oss. Håll ut!

/Elinor