Coronakrisen: Här är Elinors dagbok inifrån vården
Elinor Sundfeldt, 28, jobbar på frontlinjen i coronakriget. Hennes dagar på intensiven är fyllda av döende patienter, stress och desperation. I hennes dagbok följer vi det intensiva vårdarbetet bakom sjukhusets igenbommade dörrar.
Det här är Elinor Sundfeldt
Vem är du?
Jag är 28 år och jobbar som till vardags på neurointesnsiven på Nya Karolinska i Solna. Jag blev färdig specialistsjuksköterska inom intensivvård i början av 2020 men pluggade på halvfart och jobbat i vården parallellt. Jag bor i Bromma.
Var jobbar du nu under coronakrisen?
Nu jobbar jag på ett av våra intensivvårdgolv med covid-19-sjuka patienter. Vi har slagit ihop alla intensivvårdsavdelningar på sjukhuset för att klara av den här krisen.
Varför ville du bli specialistsjuksköterska?
Jag har alltid velat jobba med människor, det är det jag kan bäst. Min morbror är sjuksköterska i botten, vi har nära kontakt och jag var där mycket när jag var liten och det var där poletten föll ner. Jag gjorde praktik på neurointensiven under min grundutbildning och föll direkt för intensivvård. Det är fantastisk häftigt att både få jobba med helhetsvård, både medicinsk och med omvårdnad. I vanliga fall har jag ju en till två patienter som ligger väldigt uppkopplade och det är häftigt att få lära sig in i minsta detalj hur jag kan styra dem. Det driver mig att kunna bli så duktigt på något ända ut i fingerspetsarna.
Vad tycker du om att göra när du inte är på jobbet?
Jag umgås väldigt mycket med familj och vänner när jag är ledig. Jag har fyra syskonbarn och älskar att umgås med dem. Jag brukar hämta på dagis eftersom jag ibland är ledig eller jobbar tider som gör att jag kan ta dem lite tidigare och så. Jag tränar mycket både för att jag älskar det och för att orka med mitt jobb. Jag gillar också att åka skidor och vara ute mycket, det är skönt när man annars är ganska instängd på jobbet.
Elinors dagboksinlägg från dag ett, två och tre hittar du här. Och inlägg från dag fyra hitta här.
Dag 5, 6 och 7
16-18 april
Vet inte vilken vecka vi är inne på nu med långa pass och hög arbetsbelastning, jag och mina kollegor börjar verkligen känna av att det tar ut sig på kroppen och psyket. Men vi kämpar på, försöker peppa varandra och hålla humöret uppe. Vi är otroligt tacksamma för all mat som kommer till oss. Det är guld värt att veta att det inte är ett måste att laga mat på lediga dagar.
Se också när Elinor ilsknar till: "Skärp er"
Tidigare har jag beskrivit hur jag, sedan den här pandemin, haft ansvar för fyra patienter vilket är mer än vanligt på en intensivvårdsavdelning. De första två dagarna jag jobbade hade vi lite fler kollegor på plats vilket ledde till att jag bara hade ansvar över en patient. Och jag ska ärligt säga att jag har glömt bort hur det känns att hinna med. Att göra saker lugnt och metodiskt med noggrannhet och fokus på omvårdnad. För det är precis vad dessa patienter behöver! Omvårdnad så som mobilisering, mat och dryck och någon att prata med. För ja, just den här patienten är sjuk men har ännu inte behövts sövas ner, få en tub i halsen och kopplas till respirator.
Så två dagar har jag spenderat för att optimera den här patienten. Den tredje dagen (som är en lördag, det är markant skillnad på mängd kollegor som jobbar. Tycker att det är märkligt att det fortfarande ska skilja sig om det är vardag eller helg i dessa tider) har jag ansvar för tre patienter och inte så svårt att räkna ut, men det blir mer att göra för mig då. Den här patienten som i två dagar hade haft egen vård av mig hade sakta blivit bättre, men nu när jag fick dela upp mig avstannade framstegen lite för den här patienten och risken är att hen försämras.
För att summera så är det så tydligt att det gör stor skillnad om vi har tid att utföra alla åtgärder för våra patienter för att de ska ha en bättre tillfrisknad. Vi gör allt vi kan för att utföra den bästa vård vi kan ge för att alla ska bli bättre.
/Elinor