Cornelia om sin hypokondri: ”Jag blev helt hysterisk”
Den 21 april 2008 var en bra dag. Våren var på ingång i Linköping och framtiden kändes ljus och löftesrik, trots att Cornelia Tonéri året innan hade drabbats av en stor sorg när hennes älskade pappa dog. Dessutom hade hon jobbat för mycket och känt sig snudd på utbränd. Men nu tyckte hon att det mesta flöt på.
Röda prickar i knävecket
Det var bara de här små röda prickarna hon hade fått i knävecken och på handlederna som störde. Hon ryckte på axlarna och tänkte att det skulle gå över. Men när de efter en månad fortfarande var kvar beslutade hon sig för att uppsöka vårdcentralen.
Sköterskan tittade lite bekymrat på prickarna och lät en läkare undersöka Cornelia. Hon tyckte att läkaren såg lite fundersam ut innan han, i lättsam ton, hasplade ur sig en harang på latin, varav ordet ”purpura” fastnade i hennes huvud. Det går väl att bota? frågade hon lite skämtsamt och läkaren svarade hurtigt att ja, det får vi väl hoppas!
Sedan gick hon hem och googlade på ordet – och fann en dödlig blodsjukdom.
– Min hjärna frös till is. Jag blev livrädd och kände paniken välla över mig i vågor. Strupen snördes ihop, det susade i öronen. Det var fritt fall rakt ner i ett nattsvart hål. Jag ville ju inte dö, jag ville leva! Jag blev helt hysterisk och ringde en vän som sa till mig att omedelbart åka tillbaka till vårdcentralen. Jag ringde och fick komma direkt. Där fick jag veta att jag inte led av en dödlig blodsjukdom, utan att ”purpura” finns med i en rad diagnoser på helt ofarliga hudutslag. Läkaren bad om ursäkt för att han hade skrämt mig. Men han hade lika gärna kunnat sjunga ”Stilla natt”, för jag hörde inte ett ord!
Trodde att hon skulle dö
Cornelia trodde fortfarande att hon skulle dö. Hon tog sig hem på skakiga ben. Så småningom trillade polletten ner. Hon led antagligen inte av en dödlig blodsjukdom.
Men detta hade satt bollen i rullning och lättnaden över att inte ha drabbats denna gång blev kortvarig.
Hittade ett kliande födelsemärke
Hon blev överdrivet uppmärksam på kroppsliga förändringar och när tidningarna – som alltid på våren – presenterade hela uppslag om cancerogena födelsemärken, hittade Cornelia genast ett frenetiskt kliande födelsemärke på sin kropp. Hudcancer, fastslog hon och gick till hudläkaren för att få det bekräftat. Men det var inte hudcancer.
– Det bisarra är att fläcken verkligen kliade. Jag inbillade mig inte.
Symtom på hjärnblödning
Sedan gick det slag i slag. Det var i den här vevan som Magdalena Graaf drabbades av en hjärnblödning under TV4-underhållningen ”Let’s dance”, vilket fick stor medial uppmärksamhet.
Genast fick Cornelia symtom på hjärnblödning. Det flimrade för ögonen, hon blev yr, illamående och hon tyckte att händer och fötter domnade och stack. Efter en undersökning visade det sig att hon hade problem med en nerv i innerörat, vilket orsakat yrseln. Läkaren ansåg inte att något i övrigt tydde på att hon hade en förestående hjärnblödning och menade att det var en försvinnande liten risk att hon skulle drabbas.
– Jag tog fasta på orden ”liten risk”. Då fanns det ju ändå en risk! Och kanske var jag undantaget som bekräftade regeln. För alla som får hjärnblödning har väl inte fått ett hårt slag i huvudet? Det blev i alla fall ingen skallröntgen eftersom läkaren sa att den i sig kunde öka risken för hjärntumör.
Nya inbillade sjukdomar
Det skulle han inte ha sagt, för så snart oron över hjärnblödningen la sig, uppstod en ny, gnagande oro.
De inbillade sjukdomarna och symtomen avlöste varandra. Domningarna övergick i en skräck för att ha drabbats av nervsjukdomen ms.
Cornelia hasade runt som i en dvala och orkade periodvis inte ens gå utanför lägenheten. Hon låg mest under en filt och pendlade mellan nattsvart dödsångest och ren och skär panik. All livsglädje var som bortblåst.
Hon minns ett tillfälle när hennes fru fick ut henne på en kort promenad.
– Jag kände mig oerhört svag och fick stödja mig på henne. Där satt vi i solen på en trappa och jag kände mig fruktansvärt liten och sorgsen.
Kunde inte jobba ordentligt
Under 2008 kunde hon varken jobba ordentligt eller delta i sociala sammanhang. Hon orkade inte köra bil och hade svårt att glädjas åt någonting. Maten smakade inte, hon mådde ständigt illa, var andfådd, sov ryckigt och vaknade ofta kallsvettig och ångestriden.
Hennes närstående hade svårt att förstå att hon kunde må så dåligt. De tyckte att hon borde rycka upp sig. Hon var ju inte sjuk! Men inne i huvudet malde ständigt tankarna om den dödliga sjukdom som hon var drabbad av.
– Det spelade ingen roll vad folk sa. Jag trodde dem inte och det hjälpte inte. Bara för att de sa att jag var frisk betydde det ju inte att jag var det. De var inte läkare, de kunde inte veta säkert. Jag kunde ju faktiskt vara sjuk!
Gick till en kurator
Det märks att minnena rör upp känslor, trots att det var längesedan hon mådde som sämst.
Så småningom kom Cornelia till en kurator som gav henne verktygen att mota bort de skrämmande tankarna när de tog överhanden. Hon fick rådet att lägga tankarna på ett visualiserat löv och blåsa i väg dem på en bäck. Och efter en tid kände hon sig faktiskt ljusare till sinnes. Hon kom till insikt om att hypokondri är en ångestsjukdom och att det går att lära sig att hantera den.
Cornelia har fyllt 37 år och känner sig i dag både lycklig och tillfreds med livet som hon delar tillsammans med sin fru, deras fyraåriga dotter och 10 månader gamla son. Visst finns där alltid ett litet, litet frö av oro som gör att hon inte kan slappna av fullt ut. Men hon har hittat strategier för att undvika att hamna i samma avgrund igen. I likhet med en nykter alkoholist handlar det om att avstå från att googla, eller läsa om allvarliga sjukdomar. Att titta bara lite grann kan innebära att hon trillar dit igen.
Låta bli att googla
– Jag blir aldrig helt frisk från min hypokondri och vet att hjärnan kan spela en fruktansvärda spratt och skapa symtom. Jag vågar inte lita på att det aldrig händer igen, men i dag är jag bättre rustad och vet hur jag ska hantera de tankar som ibland ploppar upp. För något år sedan blev jag öm vid ena bröstet och blev direkt alldeles iskall. Men så resonerade jag med mig själv och kom på att det berodde på att jag burit omkring på min lilla dotter, inte på bröstcancer.
Text och bild: Maria Zaitzewsky Rundgren