Bröt ryggen på semestern – blev mamma mot alla odds
Pannbandrosetterna halkar lite på sned när småtjejerna, som ligger lugnt och stilla på golvet i vardagsrummet, mumsar i sig lunchvällingen. Mamma Lotta Engman, 34, håller en flaska stadigt i vardera handen när hon matar enäggstvillingarna Wilma och Alva.
Att hon skulle sitta här med två barn i en villa i Flurkmark utanför Umeå i Västerbotten var det nog ingen som trodde efter den ödesdigra olyckan som skadade henne för livet.
Lotta bröt ryggen under en semesterresa i Thailand och det var osäkert om hennes kropp någonsin skulle klara en graviditet.
– Nej, det var långtifrån självklart att jag skulle kunna bli mamma, säger Lotta som kämpat med kronisk smärta sedan den där dagen för tio år sedan när hon befann sig på drömresan med vänner.
Drömsemester
Lotta och hennes kompisar hade sparat länge för det fem veckor långa äventyret där de ville utforska olika paradisstränder runtom i landet. De hann besöka bland annat Koh Samui, Krabi och Bangkok. Solen sken för det mesta och vädret var toppen, men den där dagen när tjejerna hade bokat en snorkeltur och besök på Phi Phi-öarna öppnade sig himlen och vädrets makter bjöd på busväder.
– Det blåste ordentligt och arrangörerna dividerade länge om huruvida de skulle ställa in turen eller köra. De bestämde sig för att genomföra turen och vi gav oss iväg på en skumpig resa i en så kallad speedboat.
Slungades upp ur sätet
Den snabba båten slog mot vågorna om och om igen och det blev ingen trevlig resa. Lotta beskriver hur hon slungades upp ur sätet när en stor våg slog emot båten. När hon landade igen hade hon tuppat av.
– Det sa bara pang och jag tappade både andan och medvetandet. När jag kvicknade till stod flera människor runt mig. Några höll simfötter framför mitt ansikte som skydd för vattnet som slog in över relingen, andra smorde in tigerbalsam på min rygg och klappade mig på kinden för att jag skulle hålla mig vaken, berättar Lotta.
Båten tog henne till Phi Phi-öarna, där hon fick gå en bit för att komma till en liten sjukstuga. I samma veva bars en man in på en brits och personalen pekade på honom och sa ”same, same”. De berättade att många skadar sig under de där båtresorna.
Lotta fick vila på en brits tills hon kunde kliva på ett större fartyg för färd in till fastlandet.
Åter på hotellet tog Lotta kontakt med en svensk läkare, som trodde att hon drabbats av en kotförskjutning. Det skulle nog gå till sig. Lotta ordinerades värktabletter och vila.
– Smärtan ville inte ge med sig, men jag fortsatte att turista med mina kompisar. Idag vet jag att jag hade änglavakt som inte snubblade eller ramlade. Då hade jag varit förlamad idag!
Förbryllad läkare
Det Lotta hade drabbats av var nämligen mycket värre än en kotförskjutning. Hon hade brutit ryggen!
Det fick hon veta när hon en vecka senare tog en taxi till sjukhuset för att få mer smärtstillande tabletter.
– Den thailändske doktorn ville röntga mig och när han såg på röntgenplåtarna blev han mycket förbryllad över att jag överhuvudtaget kunde gå!
Lotta blev omedelbart inlagd och beordrad att ligga still. Hennes rygg fixerades med en stålram och hon fick veta att hon måste opereras.
– Det var såklart en chock för mig. Jag ringde hem till mina föräldrar och grät. Jag kände mig ensam och hjälplös, min trygghet fanns så långt borta. Pappa bestämde sig genast för att åka till Thailand. Det var hans livs första utlandsresa, säger Lotta och beskriver glädjen och tårarna när pappan klev in i sjuksalen.
– Där kom han, min trygghet! Det var en sån enorm lättnad.
Dagen efter opererades Lotta i mer än tio timmar. Två decimeterlånga stag och sju långa skruvar fästes i Lottas rygg, och fyra kotor stelopererades.
– När jag vaknade ur narkosen och kunde vifta på tårna kände jag en otrolig glädje. Jag hade inte blivit förlamad!
Lotta och hennes pappa fick flyga hem i första klass för att Lotta skulle kunna ligga ner hela vägen, men det blev ändå en tuff resa.
Och den tuffa resan var inte över när de kom hem till Umeå. Nu följde byte av mediciner med svåra abstinensbesvär som följd och en lång tids rehabilitering.
Lotta har fått lära sig att leva med ständig värk och har flera gånger varit inlagd på sjukhus på grund av sina besvär.
– Jag bestämde att värken inte skulle styra mitt liv. Jag har ju haft tur som inte förlorade min förmåga att gå. Jag tänker att olyckan hände av en anledning och att det också finns en anledning till att jag fick behålla rörligheten i mina ben, säger Lotta och visar sina tatueringar.
Den ena föreställer det thailändska tecknet för tur. På den andra står: ”Everything happens for a reason”.
Hopp och tacksamhet
Lotta säger att hon inte är bitter över olyckan, utan mest känner hopp och – faktiskt – tacksamhet! Inte minst nu, sedan hon blivit mamma till flickorna som föddes i november 2017.
Det var under en personalfest som arrangerades av deras gemensamma arbetsgivare som hon träffade sitt livs kärlek och barnens pappa, André Norlund, 36. Båda jobbar i tillverkningsindustrin.
– Jag berättade ganska snabbt om mina ryggproblem och att det kanske inte skulle funka med en graviditet, och det var helt okej för André, säger Lotta.
De har varit ett par i åtta år och när ryggen kändes rätt okej för ett par år sedan bestämde sig paret för att ändå försöka bli gravida. Det skulle visa sig att ryggen var det minsta problemet under den komplikationsfyllda graviditeten.
– Jag drabbades av en ordentlig blödning i början och var säker på att det var ett missfall. Istället visade ultraljudsundersökningen att jag bar på två levande foster. Det var en glädjechock, vi både grät och gapskrattade på samma gång. Det är klart att jag oroade mig för hur ryggen skulle klara det, men i efterhand har vi verkligen varit glada över att få två barn på en enda graviditet. Det är ju dubbelt upp av allt, även glädjen!
Sängliggande
Lotta berättar hur hon kräkte sig genom den första delen av graviditeten och fick läggas in på sjukhus för att få vätska via dropp. I vecka 22 ville bebisarna komma ut och Lotta blev inlagd.
Man satte in dropp för att stoppa sammandragningarna och Lotta blev sängliggande i två månader.
– När jag sedan blev igångsatt tre veckor före beräknat datum dröjde det innan förlossningsarbetet började, men när värkarna satte igång klarade min rygg inte det. Det gick heller inte att ge epiduralbedövning i min stelopererade rygg. Istället för en vaginal förlossning föddes flickorna med kejsarsnitt.
Även om förlossningen inte blev som Lotta önskat var glädjen stor och efter fem dagar fick familjen åka hem.
Både Lotta och André var hemma med de små under de första tre månaderna.
I början bar Lotta sina flickor i en bärsjal, men nu har Wilma och Alva blivit så stora – de väger cirka tio kilo var – att hon tar dem under varsin arm när hon ska lyfta dem.
Trix för att skona ryggen
Hon har kommit på olika trix för att skona ryggen. Som att flickorna får ligga på golvet när de matas.
– Barnen kommer att få lära sig att jag inte kan bära runt på dem hela tiden och att de inte kan sova med mig i sängen. Jag har en höj- och sänkbar säng som jag ändrar läge på många gånger varje natt. Jag sover dessutom på en spikmatta och lindrar smärtan i ryggen med TENS-stimulering. Som tur är sover flickorna gott i sina egna sängar, säger Lotta.
Hon är övertygad om att hon kan fixa föräldraskapets alla utmaningar – även om det innebär att hon får hitta sina egna lösningar. Hittills har allt gått över förväntan.
– Sedan har vi nog haft lite tur också som fått världens enklaste bebisar. Alva är lite avvaktande och finurlig. Med Wilma är det full fart framåt hela tiden, hon är vår pajas. De har olika personligheter, men båda äter bra, är väldigt lättsamma och sover hela nätterna! Det gör att livet som tvillingmamma bara är en stor rikedom.