Helena Hysén har artros: Träningen lindrar min smärta

Helena Hysén, 59, är ett välbekant ansikte för många av oss. På senare år har vi sett henne i ”Hyséns” på Kanal 5, tillsammans med exmaken, fotbollsprofilen Glenn Hysén, och barnen Alexander, Antonio och Annie. Vi lärde känna henne som en glad och energisk mamma under åren som hon medverkade i realityserien. Men det var inte hela sanningen.

Bakom ytan kämpade Helena i det tysta mot svår artros, med daglig smärta och värk.

– Det syns inte utåt men det gör fruktansvärt ont. Vissa dagar var smärtan så olidlig att det kändes som att jag höll på att dö.

Artros i knäna

Som för de flesta andra började artrosproblemen i medelåldern för Helena. Hon hade fyllt 40 år, då hon kände de första symtomen i knäna. Diffust i början, och med åren blev det värre och värre. För att eskalera i en explosiv smärta.

– Ibland var det så illa att jag inte ens kunde sova på nätterna. Jag kunde knappt gå tio meter, för det gjorde så ont och skar som knivar. Jag fick ta hjälp av kryckor och levde på värktabletter, säger Helena.

Opererades för sin artros

2015 var året då det var som allra värst. Till slut fanns det ingen annan utväg än att ta hjälp av kirurgi. Hon fick en protes inopererad i vänster knäled, som var värst drabbad.

– Det var jätteskönt att bli av med den värsta värken, men operationen gick tyvärr inte helt bra då jag drabbades av sjukhussjukan och fick en allvarlig infektion i såret. Det var riktigt jobbigt, men som tur var klarade jag mig, säger Helena.

Se också: Christin fick MS-dianos efter förlossningen

Efter reklamen: Christin fick MS-diagnos efter förlossningen: ”Tänk att få leva en timme utan värk”

Problemen fortsatte. Artrosen spred sig och förvärrades ytterligare i höger knä, och ännu en gång rekommenderade läkaren kirurgi. Hösten 2018 opererades ytterligare en protes in.

– Jag var livrädd för att jag skulle få komplikationer igen, men läkaren sa att det inte fanns något annat val. Till min förvåning gick operationen helt felfritt och smärtan försvann. Det var en enorm lättnad, känslan går knappt att beskriva, säger Helena.

Helenas träning gav resultat

Återhämtningen efter de båda operationerna tog tid. Flera månaders intensiv rehabilitering krävdes efter båda ingreppen, för att öka blodcirkulationen i knäna och anpassa kroppen till proteserna. Ett hårt och mödosamt arbete, men träningen gav resultat.

– Muskelfästen skulle läka efter operationerna, och jag fick träna upp mig på att gå och stå. Till slut kunde jag kasta kryckan, det var helt underbart! Och för första gången på flera år kunde jag ha högklackat igen, säger Helena.

På den vägen har hon fortsatt. Träning har blivit Helenas bot mot artrosen – genom att hålla igång håller hon smärtan i schack.

Regelbundna träningspass och motionsrundor utomhus är modellen. Hon märker direkt resultat.

– Ju mer jag rör mig desto lättare blir det, så det är viktigt att hålla igång hela tiden. Men man kan inte träna vad som helst med artros, det går inte att hoppa och studsa för då belastar man lederna fel och förvärrar värken, säger Helena.

Rodd är skonsam träning

Löpträning, som hon ägnade sig åt när hon var yngre, har hon fått lägga ner. Hon har prövat sig fram, och på gymmet har hon hittat en universallösning – roddmaskinen.

– Ska man träna med artros så ska man träna rodd. Det är skonsamt för lederna, samtidigt som man svettas och får kopiös träning. Det är den absolut bästa träningen för hela kroppen, säger Helena.

I snitt blir det ett par tre roddpass i veckan, och däremellan motionsrundor utomhus. I coronatider har det blivit en del inställda pass på gymmet, men hon ser till att få sin träning på egen hand.

– Jag har en roddmaskin hemma som jag kör med i vardagsrummet ibland. Nu har det inte blivit lika mycket som vanligt den sista tiden med coronan, men jag tar mina powerwalks och håller igång.

Idag är Helena helt symtomfri.

– Det känns fantastiskt, nu mår jag precis lika bra som jag gjorde innan artrosen började. Det enda jag kan känna av proteserna är att jag kan inte springa så som jag gjorde innan, och det är svårare att gå i högklackade skor för balansen. Men det kan jag leva med, huvudsaken är att jag slipper smärtan.