Annika blev beroende av smärtstillande tabletter
Det började 2009 med att Annika Gustavsson skadade sig under en yogaövning. Hon tränade som vanligt en gång i veckan som hon gjort i åtta år. Hon satte sig i lotusställning på yogamattan med korslagda ben och fötterna mot låren. Men sedan tappade hon balansen när hon skulle luta sig framåt för att komma ner på magen.
– I stället för att lägga mig ner kraschlandade jag och det knäckte till i båda knälederna. Det knakade högt och gjorde jätteont – sedan haltade jag hem, berättar hon.
Morgonen efter yogan vaknade hon med svullna knän och svåra smärtor. Hon bokade en akuttid på vårdcentralen samma dag. Läkaren kontrollerade att inget var brutet. Förmodligen hade hon fått en rejäl sträckning.
– Läkaren skrev ut tramadol, men frågade först om jag hade några missbruksproblem. Jag svarade nej och fick medicinen, säger Annika.
Behövde mer tabletter
Hon hämtade ut de smärtstillande tabletterna, som skulle tas under några veckor. Ordinationen var 1–2 tabletter vid behov.
– Det var underbart, smärtan försvann helt. Men de hjälpte även humöret. Jag mådde jättebra, kände mig nöjd och glad och oroade mig inte över någonting, utan jag var bara väldigt lugn.
Annika bor i Stockholm med sin man och tre barn. Hon har tidigare arbetat med forskning och utveckling. Några år innan olyckan på yogalektionen hade hon drabbats av en utmattningsdepression. Efter det bytte hon bana i livet och började arbeta med text och drama, och startade företaget Uggleskytten. 2017 debuterade hon som författare med boken Måndagsbarn, där hon bland annat berättar om sitt läkemedelsberoende.
– Tabletterna blev en livsnödvändighet som jag inte kunde leva utan, säger Annika.
I samband med utmattningsdepressionen hade hon ätit antidepressiva läkemedel, sömntabletter och ångestdämpande bensodiazepiner. När hon efter en tid ville sluta ta medicinerna lyckades hon trappa ner på egen hand och sluta helt. Annika hade därför en stark tilltro till sig egen vilja. Men efter två veckor med den nya smärtstillande medicinen tramadol upptäckte hon att tabletterna började ta slut – och kände att hon behövde mer.
– Jag kände myrkrypningar i benen och googlade på symtomen, som stämde in på Willis-Ekboms sjukdom. Någonstans läste jag att opiater kan användas för att dämpa just de besvären, säger Annika.
Ökade dosen
Hon kontaktade vårdcentralen och frågade om de kunde skriva ut tramadol mot myrkrypningarna.
– Läkaren lyssnade på mig och förnyade receptet. I dag förstår jag att myrkrypningarna i benen förmodligen var abstinensbesvär från den ångestdämpande medicin jag just slutat med.
Hon fortsatte med den smärtstillande medicinen. Efter några månader började hon långsamt öka på dosen.
– Jag kände suget och för att dämpa det började jag ta en halv tablett mer. Sedan ökade jag dosen med en hel tablett.
Hela tiden var hon rädd att tabletterna skulle ta slut. Tankarna upptogs ofta av hur länge medicinen skulle räcka.
– Det kändes som en mardröm. Tabletterna fick inte ta slut.
Annika började nu gå till olika läkare.
– Det blev en jakt på tabletter. Jag undvek att gå tillbaka till samma läkare, det kändes misstänkt att medicinen tog slut så fort.
Hemma i städskåpet samlade hon på sig ett lager av tabletter, som hon förvarade i en vit plåtlåda.
– Som mest hade jag 763 tabletter. Det kändes väldigt viktigt att ha den där lådan i skåpet. Det var en trygghet.
Annika började dra sig undan alltmer och ville vara i fred. Hon blev irriterad om någon i familjen störde henne. Hennes man började ifrågasätta hennes mediciner.
– Men varje gång han uttryckte sin oro blev jag arg och kunde säga saker som ”du vet inte hur det är att vara sjuk”.
Sov i badkaret
Hon blev alltmer avtrubbad. Familjen hade vant sig vid att Annika tog sin medicin. Ibland frågade de om hon tagit sina tabletter. Ibland undrade de om medicinen var farlig.
– Suget hade till slut blivit en så stor del av mitt liv. Det betydde nästan mer än min familj. Jag tänkte att så här kan jag inte leva och jag kände att jag ville ha mitt liv tillbaka. Jag hade inga riktiga känslor för mina barn eller mina vänner. Jag hade inget liv. Jag ville bli fri.
En dag bestämde hon sig för att sluta med medicinen på egen hand. Men hon visste inte vad som väntade.
– Det var som att leva med kronisk influensa. Det kändes som om det spratt och kröp i hela kroppen. Jag kunde inte ligga still. Jag kastade mig fram och tillbaka i sängen.
Under flera nätter sov hon i badkaret för att det lindrade att ligga i det varma vattnet.
– Jag somnade och vaknade efter ett par timmar av att vattnet var iskallt.
Annika försökte stå ut, men efter tre veckor hade inga av abstinensbesvären gått över. Hon sökte då hjälp på en specialistmottagning i Stockholm för personer med läkemedelsberoende (TUB).
– Jag var desperat och visste inte vart jag skulle ta vägen. På beroendemottagningen fick jag en tid om en eller två veckor. Men då bröt jag ihop och sa att jag måste komma nu med en gång. Jag klarade mig inte.
På beroendemottagningen var det inte alls som hon föreställt sig. Där var ljust och trevligt och möblerat med sköna fåtöljer, det låg veckotidningar framme och man fick kaffe. Man kunde även få akupunktur i öronen.
– Det var skönt att äntligen få stöd och bli bekräftad. Det var då jag för första gången förstod att suget kommer i vågor. Jag fick veta vad som händer i kroppen och att det är ett helvete man går igenom. Det var känsligt att erkänna att jag faktiskt hade ett beroende, säger Annika.
Suget fanns kvar länge
Efter ett år vann Annika kampen och blev fri från sitt läkemedelsberoende. Sista veckan på behandlingen lämnade hon in sin plåtlåda med 763 tabletter.
– Första steget är att bestämma sig för att sluta. Resten är ren och skär vilja. Men man behöver någon att hålla i handen när man tror att man ska dö eller håller på att bli tokig. Medicinen kidnappar hjärnan. I gruppen fick vi välja ett fotografi på oss själva från tiden då beroendet var som mest intensivt och som vi verkligen inte tyckte om, och skriva på baksidan varför vi ville sluta. Jag gick länge omkring med fotot i fickan som en påminnelse.
En lång tid efteråt kunde Annika hitta tabletter i jackfickor och väskor. Och suget fanns kvar i flera år, men idag har det försvunnit.
– Tanken på att ta en tablett kan kännas frestande. Men nej, inte efter vad jag gått igenom. Nu efteråt kan jag tänka att om jag bara bitit ihop en tid så hade mina knän blivit bättre utan smärtstillande. Men det var heller ingen som berättade att man kunde bli beroende av läkemedel i så låga doser.
I dag vill Annika dela med sig av sina erfarenheter. Hon vill inge hopp till andra som inte vågar berätta eller söka hjälp.
– Att man kan bli sjuk av att äta mediciner fanns inte i min värld. Och det är inga ”hästdoser” vi pratar om, utan vanliga doser. Det viktiga är att inse att det inte handlar om hur stark karaktär du har, utan om att du utvecklar ett beroende som en biverkning av medicinen. Jag kan känna ett sting av sorg över att jag har missat tid med mina barn. Men det viktiga är att det är över. Det gick att ta sig ur beroendet och bli fri.
Av: Margaretha Eldh
Foto: Thomas Carlgren