Annette hade grå starr och -17 i synfel: Kunde knappt se
Annette Nilsson, 48 år, sätter sig till rätta i soffan i vardagsrummet hemma i Skanör. Hon har tagit fram garn och virknål och fortsätter att virka på mössan i vitt och rött hon påbörjat. Virkning har alltid varit ett stort intresse, hon gillar att handarbeta, men för snart två år sedan fick hon sluta med sin hobby när synen försämrades drastiskt.
Ja, hela livet vändes upp och ner när synen blev sämre vecka för vecka. Annette fick svårt att sköta sitt arbete som förskollärare. För familjen, mannen Stefan, 51 år, och döttrarna Ellinor, 17, och Freja, 9, blev det också en stor omställning när Annette varken kunde laga mat, städa eller hjälpa till med läxorna.
– Jag har alltid varit väldigt närsynt och fick glasögon redan när jag var sex år. Men det har egentligen aldrig varit något problem eftersom det finns glasögon och kontaktlinser. För två år sedan hade jag minus nio.
Sämre syn på en vecka
Våren 2016 upptäckte Annette att hon såg suddigt och beställde tid hos optikern för att få nya linser, men bara efter en vecka hade synen försämrats så mycket att det fick bli ett nytt besök hos optikern, som då skrevs en remiss till sjukhuset.
– Doktorn sa att jag hade haft glaskroppsavlossning på vänster öga och hade ett litet hål på näthinnan och på höger öga hade jag sprickor på näthinnan. Dessutom hade jag grå starr, men det var så lite att det inte skulle påverka synen, berättar Annette som också fick veta att hålet på näthinnan behövde opereras.
Beskedet kom som en chock och hon blev rejält uppskrämd.
– Det var mycket värre än vad jag hade trott och jag blev helt förtvivlad.
Gick in i en depression
Medan Annette väntade på ytterligare en undersökning och operation under hösten 2016 blev synen allt sämre och hon fick byta till starkare linser gång på gång. Trots det hade hon svårt att se ansikten, läsa, titta på tv, virka och sköta hushållet. Hon vågade knappt gå ut eftersom hon såg så dåligt. Vardagen fungerade allt sämre.
– Jag var riktigt nere i skorna och grät mycket. Allt såg så mörkt ut och jag undrade om jag höll på att bli blind. Jag gick in i en depression och blev sjukskriven.
Stora risker med operationen
Efter en orolig väntan fick Annette träffa en näthinnespecialist vid universitetssjukhuset i Lund i början på 2017 och fick till sin förvåning höra att ingenting skulle göras eftersom det inte var akut och det var stora risker med att operera hålet i näthinnan. Hon fick i stället rådet att hitta en ”trixig” optiker som kunde hjälpa henne.
Annette träffade olika optiker och provade olika slags linser. De fungerade några veckor och sedan var det dags att byta till starkare linser.
– Jag vet inte hur många gånger jag har bytt linser och glasögon. Det har kostat väldigt mycket pengar, konstaterar Annette.
Hon reste också till Stockholm och träffade en specialist på Sankt Eriks ögonsjukhus, men inte heller där fick hon någon hjälp. På en privat klinik i Lund fick hon höra att risken för näthinneavlossning var mycket stor vid en starroperation och hon vågade sig därför inte på det.
Rädd för att bli blind
Allt kretsade runt den försämrade synen. Tankarna malde ständigt och Annette undrade hur synen kunde försämras i en sådan galopperande hastighet. Hon var mitt i en livskris där det kändes som att hon höll på att förlora sin identitet. Hur skulle hon klara sig om hon blev helt blind? Vad skulle hon arbeta med?
Hur skulle hon fungera som mamma för sina flickor?
– Jag var rädd varje morgon jag vaknade för att synen skulle ha försämrats ytterligare. Jag var fruktansvärt ledsen och grät varje dag och gick ner mycket i vikt. Det kändes som att jag inte ville leva längre.
Både hennes man och hennes mamma stöttade henne under den svåra tiden. De fanns där både för att hjälpa till med kontakterna med vården och optikerna och för att trösta och prata.
När styrkan på linserna var på minus 17 sommaren 2017 och Annette ändå inte kunde se bra, sa optikern att han inte kunde göra mer för henne.
– Då sa han att det kanske ändå var starren som var boven i dramat och ville samråda med en ögonspecialist på sjukhuset.
Kunde opereras för grå starr
Läkarundersökningen visade att hon skulle kunna opereras för starr och efter drygt ett år med allt sämre syn och åtskilliga optiker- och läkarbesök var det ett omtumlande besked.
– Äntligen kände jag lite hopp. Samtidigt var jag jättenervös för att opereras. Tänk om något gick fel så att jag miste synen helt. Men jag var desperat och valde att ta risken, för så som jag hade det kunde jag inte fortsätta.
Den 5 oktober var det dags att operera höger öga. Annette säger att hon var hysteriskt nervös när hon la sig i operationsstolen.
På 20 minuter förändrades hennes liv när den starrgrumliga linsen togs bort och ersattes av en konstgjord lins. Det var en rutinoperation som många, främst äldre, genomgår varje år. Grå starr är en vanlig ögonsjukdom, men det som var ovanligt i Annettes fall var att hennes starr hade ett väldigt snabbt förlopp, och därför försämrades synen också snabbt. Det är också ovanligt att få starr redan i 40-årsåldern. Vid operationen fick Annette en lins med styrkan minus 2.
– Jag kände direkt att det hade gått bra. Jag såg igen och det var fantastiskt!
Fick nya glasögon
Tre veckor senare opererades vänster öga och även den operationen gick bra. Efter sex veckor utprovades nya glasögon – och då kom tårarna igen, men den här gången var det glädjetårar.
– Det kändes som att jag hade fått mitt liv tillbaka. Det var riktigt stort för mig att klara vardagliga saker som att städa och handla, säger Annette.
Tar inget för givet
Hon var sitt gamla jag igen, glad och pigg. Virkningen som hon saknade så har hon börjat med igen och lika roligt var det att hon kunde återuppta sin hobby att vara statist.
– Jag har varit statist i ett par barnprogram, i Halvvägs till himlen och i Bron som jag älskar. Där har jag varit flanör, EU-delegat och bombtekniker. Det är jätteroligt, speciellt som alla i familjen har varit med.
Den svåra tiden har gjort att hon ser på livet på ett nytt sätt och inte längre tar något för givet.
– Man ska leva i nuet. Jag lägger inte längre energi på att reta mig på småsaker. Nu kan jag känna tacksamhet och glädje över det lilla i livet, att jag kan hjälpa Freja med matteläxan, tvätta en tvätt och ta en promenad!
