Ann-Sofie är äntligen fri från sin ångest!
Jag var livrädd för att bli avslöjad som tokig
Under 20 års tid mådde hon dåligt nästan varje dag. Inte ens hennes familj och vänner visste hur illa det egentligen var. 49-åriga Ann-Sofie Johnsson Carlsson led av panikångest, men skämdes och ville inte uppfattas som galen. Därför led hon i det tysta.– Det var ett rent helvete som jag inte trodde att jag skulle komma levande ur. Panikångesten förstörde mitt liv, tyvärr i onödan, säger Ann-Sofie och skakar på huvudet.Hur vet man om ett barn har ångest?Läs mer
Hon har precis kommit hem från sitt jobb som massör, och hennes man ger henne en kram innan han går ut i köket och kokar kaffe. Bilder på väggen i husets vardagsrum i den lilla orten Frövi visar tre barn och ett litet barnbarn. De ser glada ut. Det kunde Ann-Sofie också vara som barn, men hon var även rädd och orolig.
– Jag gick med ångest i magen jämt. ”Tänk om, tänk om” ekade i mitt huvud nästan varje dag. Men jag sa inget. För mig blev det vardag att känna oro, berättar Ann-Sofie och tar fram ett gammalt foto av sig själv.
Efter grundskolan blev hon sambo, och fick barn som 19-åring. Hon var en person som inte vågade säga ifrån och fogade sig för det mesta. Hon hade fullt upp med att ta hand om dottern på dagarna och läsa in gymnasieämnen på kvällarna.
Stressad och sliten
Så småningom tog förhållandet med den förste mannen slut och kort därefter träffade hon en ny man. På något sätt kände Ann-Sofie sig alltmer stressad och sliten. Kvällen innan den första panikångestattacken var hon förlamande trött, urlakad i hela kroppen på ett sätt som hon aldrig hade upplevt innan – det minns hon än i dag.Dagen därpå satt hon i soffan i vardagsrummet och fick plötsligt svårt att andas och blev yr. Ann-Sofie föll omkull på golvet.– Jag fick ett tunnelseende och det kändes som att jag skulle försvinna bort. Det var som om jag kunde se mig själv utifrån. Jag hade hjärtklappning och kände hur hjärtat dunkade hårt. Sedan blev jag alldeles varm, det var som en eld längs ryggraden. Jag var övertygad om att jag skulle dö och skrek till min sambo att ringa ambulans. Det måste vara hjärtinfarkt, hann jag tänka, berättar Ann-Sofie.Sova bättre: 10 tips på hur du får kvalitetssömnLäs mer
När ambulanspersonalen bar ut henne på bår började hennes kropp att krampa och hon hade inte kontroll över sina rörelser. Men ju närmare ambulansen kom sjukhuset, desto mer började allt klinga av och hjärtat slog snart normalt igen. Ann-Sofie skickades hem med rekommendationen att vila. Ingen sa att det var en panikångestattack hon hade haft.– På den tiden visste man knappt vad det var. I stället trodde man att jag hade fått en nervkollaps. Men för mig var den händelsen det värsta jag hade varit med om, berättar Ann-Sofie, som då var 23 år.Migränyoga gav Anette livet tillbakaLäs mer
Panikångestattacken skulle komma att sätta skräck i hennes tillvaro under många år framöver. Varje gång hon skulle sova kom ångesten.
– Jag låg som på helspänn och kunde inte koppla av. Nätter då jag väl somnade vaknade jag av ångestattacker. Min sambo förstod inte riktigt vad jag gick igenom, så där fick jag inget stöd, berättar Ann-Sofie, som inte ville visa utåt hur hon mådde.
Hon spelade ofta att hon var glad och nöjd med livet, rädd för att uppfattas som knäpp och svag. Skammen var enorm och hon förstod inte ens själv varför hennes kropp betedde sig som den gjorde.
Ann-Sofie försökte härda ut i tillvaron. Hon hankade sig fram på olika vikariat inom vård, hemtjänst och skola, och var sjukskriven från och till.
Så småningom fick hon två barn till, men ville inte visa inför dem hur hon mådde. De första åren gick hon undan när hon hade panikångest. När de var äldre förklarade hon att det inte hade med dem att göra, detta att hon ibland blev yr och hade svårt att andas.
En vändpunkt
Efter några år tog förhållandet med barnens pappa slut. Livet kändes tungt. Vändpunkten kom när Ann-Sofie träffade sin nuvarande man.– Först var jag rädd för att han skulle lämna mig, för jag betedde ju mig som ett psykfall när jag vaknade om nätterna och inte fick luft. På dagarna kunde jag gå in i mig själv och bli svåråtkomlig, eller så var jag på min vakt, precis som om jag skulle fly från något farligt. Konstigt att han stod ut, kan jag tycka ibland. Men han stöttade mig, vilket gjorde tillvaron med panikångest betydligt lättare.Det var en tillvaro som ger Ann-Sofie rysningar än i dag. Hon förklarar att förväntansångesten begränsade livet, att hon var rädd för att bli avslöjad som tokig. Hon kunde till exempel inte flyga utomlands på flera år efter att hon fått en attack på en resa. Ångesten gjorde henne också till hypokondriker och hon sökte ofta hjälp hos läkare. Men alla kontroller visade att hon var frisk.En gång fick hon en attack medan hon satt i väntrummet på vårdcentralen. Ann-Sofie låg på golvet och skakade. Då kom läkaren, som konstaterade: ”Du har fått en panikångestattack.”– Det var första gången jag hörde ordet från någon inom vården. Läkaren undersökte mig och skickade sedan hem mig, utan behandling för panikångest.Men Ann-Sofie kände ändå sig som en vinnare, för nu visste hon äntligen vad hon led av och började söka information. Bara att läsa om symtomen gjorde henne lugnare, att bli försäkrad om att ”ja, det är jobbigt, men man dör inte, som man tror att man ska göra”.Hon provade olika antidepressiva läkemedel, men de gjorde henne bortkopplad från verkligheten och hon slutade med dem. Det var först när hon fick problem med rygg, nacke och axlar på grund av tunga lyft som allt förändrades. Hon gick till en massör, och när han fick höra att hon hade panikångest, tittade han på henne och sa: ”Du menar att du har problem med ångestkotan.” Och så förklarade han för Ann-Sofie att den sitter i nacken ner mot mitten av bröstryggen och började massera där.Jessica lider av GAD – generaliserat ångestsyndromLäs mer
– Varje gång jag åkte från massagen svävade jag på små moln. Massören tog bort många djupa spänningar, som jag säkert haft ända sedan jag var barn. Min kropp hade så länge levt på alarmberedskap, vilket gjort musklerna spända. Jag tror inte att en riktigt avslappnad person kan få panikångest, säger Ann-Sofie.
Hon fortsatte att gå på massage regelbundet och började samtidigt gå i kognitiv beteendeterapi, KBT, som gjorde att hon lättare kunde förstå sig själv och vad som orsakade ångesten.
– Jag insåg att jag hade varit konflikträdd, ville vara andra till lags och inte tillåtit mig att vara en egen individ. Jag var en person som jag trodde att andra ville att jag skulle vara.
Men under terapin väcktes också en vrede. Och hon sa till sig själv: Nu har jag varit orolig i 20 år och det har inte hänt någonting. Ska jag då vara orolig i 20 år till? Banne mig nej.
– När jag fick panikångestkänningar sa jag ”far och flyg” åt dem och det hjälpte faktiskt , utbrister Ann-Sofie.
Doften av sommar
Terapin och massagen gjorde att hon sommaren 2008 äntligen mådde bra, och Ann-Sofie minns hur hon kunde känna doften av sommar och gräs för första gången på länge.
– Jag hade varit så koncentrerad på min ångest att jag inte kunnat slappna av i sinnet. Nu kände jag att jag levde igen.
Hon kände en stark längtan efter att hjälpa andra, och startade därför en hemsida och en blogg, där hon berättar om sitt liv efter att äntligen ha blivit fri från panikångesten. Sedan hon fått tillbaka livet har hon funderat på varför vissa får panikångest, men inte andra.
Ann-Sofie tror att de som är empatiska och ambitiösa lättare drabbas. En tanke hon själv har dragit lärdom av.
– Jag tänker numera att jag duger som jag är och vill inte ligga på för hög stressnivå. Empatisk är jag fortfarande, men jag försöker stänga av och inte bry mig så mycket om vad andra tycker. Jag tänker mer på mig själv.
Därför tänker Ann-Sofie följa sitt hjärta och funderar på att utbilda sig till KBT-terapeut. Då känns de tjugo åren hon inte fick hjälp som mindre bortkastade.
– Med den resa som jag har gjort kan jag nog bidra med en hel del. Ingen ska behöva gå runt och må så dåligt som jag har gjort. Det finns hjälp att få, bara man vågar säga som det är.
Läs mer på Ann-Sofies blogg
Berättat för Therése Weber Cedergren
Foto: Hans Jonasson