Anette: Äntligen är jag fri från endometrios
Annette Wiström från Bästekille utanför Simrishamn har precis hunnit fylla 50 år. I tjugo år har hon lidit av endometrios. När det började var hon runt trettio och då gjorde det först bara ont när hon hade mens. Men snart fick hon lika ont vid ägglossning och efter några år hade hon ont hela tiden.
Hon fick starkare och starkare smärtstillande tabletter men de hjälpte inte. Trots det har Annette inte missat många dagar på sitt jobb som bibliotekarie.
– Jag var mest orolig för hur jag skulle klara av att köra bilen till jobbet med alla piller jag tog, säger hon.
Trodde det var mensvärk
En av alla gånger Annette sökte hjälp för vad hon trodde var mensvärk ställde hon själv frågan till gynekologen om smärtorna kanske kunde bero på endometrios.
– Han sa till mig att det ville jag nog inte veta, att det inte vara lönt att ta reda på. Han sa att det var en jättejobbig undersökning och det egentligen inte fanns någon bra behandling. ”Då sätter de dig bara i klimakteriet på kemisk väg”, sa han
För Annette tog det nästan femton år att få reda på vad som orsakade hennes smärtor. Annars tar det i Sverige i snitt åtta år att få sin diagnos. I många fall upptäcks sjukdomen redan i tonåren av skolsköterska eller ungdomsmottagningen.
Många kvinnor drabbas nämligen redan i tonåren. Men i Annettes fall dröjde det alltså till hon var i 30-årsåldern innan hon fick besvär.
– Jag fick plötsligt extremt ont när jag hade mens, jag kräktes och mådde jättedåligt. Det hela förvärrades med tiden och från att bara haft ont vid mens fick jag även ont vid ägglossningen. Till slut kunde jag ha ont nästan hela tiden. Jag sökte hjälp flera gånger men fick bara nya recept på smärtstillande, säger hon.
Annette kämpade på med sitt jobb. Hon ville inte stanna hemma ”bara” för att hon hade mensvärk. Det bästa som kunde hända var att hon fick mens på helgen, då kunde hon få stanna i sängen med sin onda mage – utan dåligt samvete. Hon hade turen att ha ett jobb där man tillämpar flextid.
Hittade en chokladcysta
Så där höll det på ända till 2009 då hon undersöktes på sjukhuset i Simrishamn och skickades vidare till Ystad där läkarna hittade en chokladcysta – en godartad cysta som innehåller levrat blod och som är vanligt vid endometrios. Äntligen kunde de ställa en diagnos.
– Jag blev opererad och cystan och en av äggstockarna togs bort.
Efter operationen fick Anette nya mediciner, antiöstrogen. Det var läkemedel som skulle få smärtan att försvinna och menstruationerna att upphöra, så att det inte skulle bildas nya endometrioshärdar.
– Jag hade fortfarande riktigt ont flera veckor efter operationen men med tiden blev det bättre. När medicinerna satt stopp för mensen slapp jag smärtan men istället var jag trött av medicinerna.
Ingenting var roligt. Jobbet var inte kul när Anette var så trött att hon egentligen bara längtade hem till sin säng. Och när hon väl var ledig ville hon bara sova. Hon hade ingen lust att göra någonting.
– Jag var väldigt tråkig för min omgivning men det gick inte på något annat sätt. Jag hade ingen som helst ork. Och ändå försökte jag. Jag visste ju att motion är bra när man har ont men jag kunde inte förmå mig att ge mig ut i motionsspåret.
För Annettes del kom räddningen med menopaus och klimakterium. När naturen sätter stopp för mensen slipper kvinnan både smärtan och de eventuella biverkningar som medicinerna kan ha.
– Nu behöver jag inte ta några mediciner längre och slipper både värk och tröttheten. Det är fantastiskt, jag har kommit igång att motionera igen och förmodligen mycket trevligare att vara med, säger Anette med ett litet leende.
Text: Lotta Mellberg
Foto: Bengt Olle Nilsson