Här är kvinnorna som älskar mountainbike: ”Åldern har ingen betydelse”
Det blir kladdigt, fartfyllt och en del vurpor när Albertinorna tränar tillsammans.
– Om man inte har några blåmärken efteråt har man inte kört mountainbike, säger Katarina Karlsson, 49, med ett skratt.
Solen skiner från en blekblå vinterhimmel, men den värmer inte mer än att den precis tinat upp det tunna istäcket som lagt sig över vattenpölarna längs mountainbikebanan utanför Billesholm i Skåne.
Det gör att det blir extra lerigt och kladdigt när ortens damgrupp i mountainbikecykling, Albertinorna, kör ett träningspass längs den krävande banan.
Och det märks inte minst när fotograf Stefan Lindblom lagt sig på ett strategiskt ställe längs banan för att få bra bilder. Såväl han som kameran är i stort behov av en omfattande rengöring efter att de sex kvinnorna swischat förbi lerpölen han ställt sig vid.
– Visst skitar man ner sig, men det får man ta. Mountainbike ger så mycket tillbaka. Det är totalt fokus på cykeln medan man tränar och man stänger av allt annat. Det är avkoppling för mig, säger Andora Nejsum, 57.
Vill göra cyklingen tillgänglig för tjejer
Hon är en av de sju kvinnorna som den här dagen kör mountainbike tillsammans i det gamla dagbrottet Schakt Albert som ligger strax utanför det lilla samhället Billesholm ett par mil från Helsingborg.
Här har Katarina Karlssons man Mats anlagt en terrängcykelbana som går upp-och nerför de jordmassor som en gång i tiden grävdes upp ur det numera vattenfyllda dagbrottet.
Det var han som tog initiativ till att starta monuntainbikeklubben Team Albert MTB som han döpte efter dagbrottet. Men det var när hans hustru tröttnade på att enbart cykla tillsammans med män som tankarna på kvinnoavdelningen Albertinorna föddes.
– Jag var på ett tjejläger för mountainbikecyklister i april 2020. Det var himla trevligt och efter det fångade jag upp tjejerna från lägret genom att starta upp en träningsgrupp, säger hon och fortsätter:
– Jag ville tillgängliggöra cyklingen för tjejer. Det är inget fel på att cykla tillsammans med män, men det är roligt att träffa andra tjejer med samma intresse, utbyta erfarenheter och utvecklas tillsammans. Det är klart att vi ska få lära oss cykla mountainbike precis som killarna.
Jag är pensionär, men jag tränar i min takt
Christina Ottosson, 65I dag har Albertinorna ett 40-tal medlemmar, varav ett 20-tal tränar aktivt. En gång i veckan träffas de vid Schakt Albert för att träna och ha kul tillsammans.
– Det sköna med Albertinorna är att åldern inte har någon betydelse. Jag är pensionär, men jag tränar i min takt och under mina förutsättningar med dem som är i 20-årsåldern, säger Christina Ottosson, 65.
Kvinnorna som cyklar är i varierande åldrar
Yngst i gänget den här lördagsförmiddagen när Allas är på besök är Tilde Karlsson, 23, som är dotter till Katarina. Hon är den som vågar ta de högsta hoppen längs banan på sin mountainbike och det är också hon som tävlar mest.
– Med en mamma och en pappa som håller på med mountainbike så fanns det inte så många andra alternativ för mig, säger hon med ett skratt.
Annars finns det nästan lika många anledningar till att de har börjat cykla mountainbike som det finns medlemmar i klubben. Katarina beskriver sig själv som en friluftsmänniska som alltid älskat att vara ute i naturen.
– Jag tyckte främst om att vandra i skogen. Men så började min man Mats cykla och han övertalade mig att också börja för att vi skulle kunna fortsätta vara ute tillsammans, berättar hon när vi träffar den här lördagsförmiddagens träningsgrupp inne i själva Billesholm.
Det var samma sak för Annika Löfgren, 44, som precis grenslat sin svartlackerade tolvväxlade mountainbike, medan det i Therese Ehrners, 44, fall handlade om cykelintresserade kollegor som lockade med sig henne ut på banan.
– Jag fastnade för mountainbike när jag en sommardag var på skidanläggningen Vallåsen för att cykla ner för en bana. Jag började dagen med att flyga över styret och avslutade med att känna ”flowet” när det kändes som cykeln var en del av mig när vi rullade ner genom kurvorna längs banan, säger Andora Nejsum.
– För mig började det också med en vurpa, säger Annika Andebark, 54, med ett leende. Jag hade fått en mountainbike i 50-årspresent. Jag körde omkull första gången och bröt ett par revben. Det gjorde fruktansvärt ont, men trots det fortsatte jag att köra ett par månader senare.
Allvarliga skador är ovanliga
Att mountainbike inte är helt ofarligt åskådliggörs av citatet av Katarina Karlsson i början av artikeln – har man inte några blåmärken efteråt ett träningspass har man inte cyklatmountainbike.
Och när Albertinorna börjar prata om skadorna de dragit på sig genom åren blir det lite som den klassiska scenen i skräckfilmen Hajen där hajjägarna jämför ärr som de har fått i sitt arbete.
– Det har väl blivit en och annan hjärnskakning och man kan som sagt räkna blåmärkena efter varje träning eller tävling. Jag har dessutom skadat ett finger som jag inte kan räta ut längre, säger Katarina.
– Jag har det som kallas ”Frozen Shoulder” i båda axlarna. Jag har skadat dem, vilket gör att jag inte kan lyfta armarna överhuvudhöjd.
– Och jag har mosat mitt ena knä, säger Andora Nejsum.
Stukade fingrar kan samtliga kvinnor i klubben berätta om, men några riktigt allvarliga skador i samband med mountainbike handlar det inte om.
– Det är ofta inte när man gör riktigt häftiga grejer längs banan som olyckorna sker. Då är man så koncentrerad på det man gör. Det är när man släpper fokus som olyckorna kan ske, säger Linda Jansson, 47.
– Så var det för mig, skjuter Annika Andebark in. Jag trillade på en raksträcka med min cykel och bröt båda armarna.
Mountainbike ger mentala hälsoeffekter
För att minimera skaderisken har Albertinorna olika skydd på sig medan de tränar. Hjälm är obligatoriskt.
– Jag har dessutom ett ryggskydd. En platta som ska skydda hela ryggen från nacken till ländryggen om jag kör omkull. Det finns också skydd för armbågar och knän, säger Katarina.
Även om de slår sig ibland tycker samtliga Allbertinor vi träffar den här dagen att de positiva effekterna av att cykla mountainbike uppväger de negativa med råge.
– Man tränar upp balansen och rörligheten, vilket är viktigt när man som jag börjar bli lite äldre, säger Christina Ottosson. När man balanserar på cykeln är det de små musklerna i kroppen som får arbeta.
– Det ger också mentala hälsoeffekter, säger AnnikaAndebark. Man är som Andora sa, helt fokuserad på cyklingen när man tränar mountainbike och kopplar bort allt annat som kan kännas stressande.
Mountainbike kan vara en dyr sport
Före själva träningen går kvinnorna i klubben igenom sina cyklar och kontrollerar så att bromsarna och växlarna fungerar som de ska. En mountainbike har vanligtvis tolv växlar och de har alltid skivbromsar.
– En mountainbike kan kosta allt från 12 000 kronor upp till 100 000 kronor för de mest exklusiva modellerna. Men priset ska inte avskräcka. Man får en bra mountainbike för 12 000, säger Katarina.
Katarina hoppas att fler kvinnor ska våga börja köra mountainbike.
– Jag brinner verkligen för tjejcykling, berättar hon. Vi har startat en tjejtävling här i Billesholm som ska heta Albertina MTB Race och av den anledningen har jag också utbildat mig till tävlingsledare.
Går undan i backarna för Albertinorna
Att lite tuffare cykling för kvinnor är något som kommer märks. I England finns det en grupp kvinnor som startade en klubb för crosscykling – en till och med något lerigare tävlingsform än mountainbike.
Vi dricker inte vin kvällen innan en tävling, då hade vi inte kunnat cykla
Andora Nejsum, 57Det sägs att de var några mammor som tröttnade på att bara tvätta barnens och männens leriga kläder. De startade en egen klubb där de träffades på fredagar för att äta en god middag och dricka vin för att sedan tävla dagen därpå.
– Vi brukar också umgås och ha trevligt i samband med att vi övernattar någonstans inför en tävling. Det har hänt när vi varit i Danmark. Men vi dricker inte vin kvällen innan en tävling. Då hade vi inte kunnat cykla, säger Andora.
När vi uppe vid Schakt Albert följer Albertinornas träning går det undan. De kastar sig ut för branta nerförskörningar så att stenarna rasslar omkring cykelhjulen och de flyger fritt ett par meter över gupp.
Men det är i de leriga partierna över en äng som det blir mest spektakulärt. Det är där som de snabbt blir nerstänka och som deras ansikten ser ut som fräkniga barns en solig sommardag.
– Det blir en stunds cykelvård och tvätt av klubbdräkten efteråt, säger Katarina.
Albertinornas klubbdräkt är olivgrön och gul. Det gula representerar de skånska rapsfälten runt Billesholm som lyser gult i maj och det olivgröna i dräkten har albertinorna hämtat från naturen vid det gamla gruvschaktet.
Sedan drygt ett år kan man i klubbdräkten även se att man befinner sig på historisk mark när man rör sig i omgivningarna runt Schakt Albert.
Dinosauriefynd i det skånska dagbrottet
Det var nämligen här som paleontologerna Grzegorz Niedz’wiedzki och Martin Qvarnström vid Evolutionsbiologiskt Centrum vid Uppsala universitet hittade fossil efter dinosaurier som levde här för 200 miljoner år sedan. Nyheten om de hittills okända dinosaurierna, som i väntan på latinska namn fått arbetsnamnen Skånesaurius 1,2 och 3, släpptes hösten 2022.
Vår logga är ett fotavtryck av en dinosaurie
Katarina Karlsson, 49Utgrävningarna i dagbrottet skedde under största hemlighet under sju år innan det vattenfylldes. Annika Andebark och hennes sambo som äger marken lät mountainbikeklubben mot tysthetslöfte fritt disponera den för att de skulle hålla koll så att inga obehöriga fossiljägare kom dit.
– När nyheten om fossilfynden släpptes gjorde vi en logga av ett fotavtryck av en Skånesaurius som vi har runt klubbnamnet. I det gröna på dräkten har vi även relief av växtfossil som hittats i dagbrottet, berättar Katarina.
Några förhistoriska skräcködlor lär Albertinorna inte stöta på längs banan, men däremot hopp och backar som förefaller skräckinjagande för de inte redan frälsta mountainbikecyklisterna.
Adrenalinet ökar i takt med utmaningen
Plötsligt hörs ett vrål vid den brantaste backen. En av cyklisterna har kört omkull och landat med cykeln över sig och de andra skyndar oroliga fram för att se hur det har gått.
Men den olycksdrabbade bara reser sig med ett skratt och borstar av sig lite gräs.
– Det här är häftigt. Man känner hur adrenalinet sprutar när man utmanar sig själv och hur endorfinerna pumpar genom kroppen, säger Andora Nejsum och torkar lera ur ansiktet.