Agneta fick nytt hjärta: Det började med en förkylning
Agneta Tharing, 58, stödjer MOD, föreningen Mer organdonation, och drar gärna sitt strå till stacken under Donationsveckan.
– På Astra Zeneca vet nog inte alla mina arbetskamrater varför den här frågan ligger mig så varmt om hjärtat, säger Agneta när vi hälsar på hos henne, maken Lars och blandrashunden Alonso i deras radhus i göteborgska Torslanda.
– Jag skäms inte över mitt ärr, fortsätter hon. Men det är få förutom Lars som har sett det. Jag är inte den som brukar framhäva mig själv och vad jag har varit med om. Och faktum är att i vardagslag tänker jag knappt på att jag är 2.0-uppgraderad med ett nytt hjärta!
Agnetas historia börjar med att hon i tonåren drabbades av en ovanligt elak förkylning.
– Jag fick astmaliknande symptom som med tiden skadade hjärtat, förklarar hon. Men regelbundna kortisonkurer hjälpte länge. Jag kunde arbeta och sätta två barn till världen.
Vid millennieskiftet talades det om klaffläckage och hjärtsvikt men livet rullade ändå på tillsammans med maken Lars som är Volvoanställd.
– Mellan 2004–2007 bodde vi i New Jersey, USA, berättar Agneta. Det var Lars jobb som förde oss dit. Som hemmafru kunde jag väl ta det lite lugnare då. Fast barnen, Magnus och Anna, som var 11 och 7 år när vi kom dit, skulle ju skjutsas till fotboll, basket, softboll och tennis. Och jag gick på gym så det var aldrig tal om att ligga på soffan och äta praliner.
50 procent dör inom två år
Midsommarafton 2010 firade familjen Tharing traditionsenligt i Grebbestad, där de sedan länge har ett fritidshus. De åt sill och färskpotatis och jordgubbar med goda vänner och Agneta mådde bättre än på länge. Men sedan gick det snabbt utför…
”Med det hjärtfel som du har dör 50 procent inom två år”, sa läkaren som i augusti det året erbjöd sig att sätta upp henne på väntleistan för ett hjärtbyte.
”Ingreppet är inget du behöver oroa dig för, man klipper av på några ställen…”
– Läkaren fick det att låta som ett rutiningrepp, säger Agneta. Och det börjar väl bli så. Det jag oroade mig för mest just då var att jag aldrig skulle få se mina barn flygfärdiga, att jag skulle hinna dö innan man fick tag på ett hjärta som passade just mig.
Vid det laget var Agnetas liv högst begränsat.
– Jag orkade knappt resa mig från stolen. Samtidigt kände jag hur tiden höll på att rinna ut. ”Jaha, nu har jag bara ett och ett halvt år kvar”, kunde jag tänka. Men jag försökte hålla skenet uppe, för Lars och barnens skull.
Lars drar sig motvilligt till minnes hur pressade de kände sig.
– I början hoppade vi högt varje gång telefonen ringde, säger han. Då tänkte man: ”Är det dags nu?” Men det blir ju vardag det också …
Telefonen ringde
Tisdagen den 22 februari 2011 glömmer Agneta och Lars aldrig.
– Agneta hade precis åkt till Sahlgrenska för en rutinundersökning när telefonen ringde här hemma, berättar Lars. Det var en kvinna som ville prata med Agneta och hon undrade var Agneta befann sig.
Lars förstod direkt att det var koordinatorn på Sahlgrenska och att det blivit skarpt läge. ”Agneta är redan hos er”, sa han och tillade: ”För du ringer väl från Sahlgrenska?”
Jodå, visst var det så. Sedan var det bara att ringa barnens skolor och köra raka vägen till sjukhuset, berättar Lars.
– Hjärtläkaren jag träffade ställde en massa frågor som borde ha fått mig att ana, säger Agneta. Men hans ord kom ändå som en chock: ”Vi tror att vi har ett hjärta som kommer att passa dig perfekt.”
Vad Agneta minns kände hon varken lättnad eller skräck.
– När jag kom till mitt rum satt Lars och Anna där, fortsätter hon. Det blev en lång dags väntan. Men vad vi pratade om eller vad vi gjorde minns jag inte. Vi var nog rätt chockade alla tre. Och samtidigt fanns lättnaden där över att väntan och ovissheten äntligen var över.
Vid 18-tiden förbereddes operationen. Familjen åkte hem, förvissade om att Agneta var i goda och skickliga händer.
– Agneta var nummer 498 som fick ett nytt hjärta i Sverige, konstaterar Lars. Jag lyckades till och med få lite sömn den natten. Halvfem på morgonen ringde kirurgen och sa att operationen gått bra. ”Men ta det lugnt, så vi hinner snygga till henne innan du kommer hit”, skojade han.
Njurarna fungerade inte
Återseendet på thoraxintensiven vid 9-tiden den 23:e blev ändå en ny chock för Lars.
– Agneta låg i respirator och det var slangar överallt, berättar han. Sedan tillstötte problem. Det samlades vätska kring det nya hjärtat och Agnetas njurar fungerade inte så som de skulle. De pratade om dialys, men det behövdes aldrig eftersom njurarna återhämtade sig efter någon vecka.
– Jag minns en sköterskas röst, säger Agneta. Hon sa: ”Nu får du vakna och titta upp för din familj är här!” Men jag lyckades inte öppna ögonlocken. De kändes verkligen blytunga.
Efter tio dygn var hon på benen igen, om än darrig, och sex veckor efter operationen kunde hon lämna sjukhuset.
Med blandrashunden Alonso vid sin sida gjorde Agneta sedan snabbt stora framsteg.
– Min fyrbenta lilla personliga tränare, säger Agneta och ger Alonso en ömsint blick. Jag har alltid drömt om en hund. Eftersom barnen, och främst Anna, också ville ha en kunde Lars inte säga nej.
Jobbar heltid
Nu jobbar Agneta heltid, för första gången på många år. Och Alonso är på dagis när husse och matte jobbar.
– Ja, jag har fått se båda barnen flytta hemifrån, tack vare fantastisk svensk sjukvård och att någon hade mod att ge klartecken för organdonation, säger Agneta.
Hon respekterar dem som inte vill säga ”ja”.
– Hellre ett tydligt ”nej” än ett veligt ”njaaa”, säger Agneta. Det viktiga är att alla tar ställning. Då får fler chansen att leva vidare tack vare nya organ. Kan man tänka sig att ta emot ett donerat organ tycker jag att det är självklart att man säger ”ja” till att donera om det skulle bli aktuellt.
Här och nu som gäller
I vinter hoppas Agneta få uppleva ännu en härlig kryssning i Karibien, med make och barn.
– Bagateller som tidigare bekymrade mig störs jag inte längre av, säger hon. För Lars och mig har det blivit väldigt tydligt att det är här och nu som gäller.
”Voff!”, säger Alonso och viftar på svansen. Han håller tydligen med. Eller så vill han bara ha en godisbit.
– Förmodligen det sistnämnda, ler Agneta och ger sin älskade jycke vad han vill ha.
Fler än någonsin väntar på ett organ
Trots att 70–80 procent är positiva till donation har långtifrån alla tagit ställning. Hittills i år har 91 avlidna personer kunnat bli organdonatorer.
Men trots de senaste årens positiva trend räcker organen inte till alla som behöver. I år har 19 personer avlidit i väntan på transplantation. De som stod på väntelistan den 1 juli var tillsammans i behov av 830 organ.
Det finns tre sätt att göra sin vilja känd: via anmälan i donationsregistret, ett donationskort eller genom att berätta för sina närstående. Alla är lika giltiga. Mer information om organ och vävnadsdonation samt hur man tar ställning finner du på livsviktigt.se
50 år sedan första hjärttransplantationen
Den 3 december 1967 utförde den sydafrikanske hjärtkirurgen Christiaan Barnard världens första hjärttransplantation på Groote Schuur-sjukhuset i Kapstaden. Patienten – en 53-årig specerihandlare – avled på grund av infektion och avstötning efter 18 dygn.
Lika illa gick det efter den första svenska hjärttrans plantationen som gjordes på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg midsommaren 1984. Komplikationer tillstötte och patienten avled efter två veckor.
Det har hänt mycket sedan dess. Tekniken har förfinats och man har framför allt blivit bättre på att hantera infektioner och avstötningsproblem.
I dagsläget genomförs mellan 20 och 40 hjärt transplantationer per år i Sverige. Överlevnadsprocenten ökar stadigt. Av dem som fick ett nytt hjärta för tio år sedan lever fortfarande 60 procent.
Text: Mats Å Johansson
Foto: Leif Boström och IBL