Skammen över skulderna fick mig att tappa livslusten
Enligt normen på 60-talet blev vi ”tvungna” att gifta oss när jag blev gravid. Det var oplanerat och vi blev tvingade att skaffa allt vi behövde på avbetalning till lägenheten och babyn. Sedan fick vi i rask takt ytterligare två barn.
Jag var hemmafru och min make jobbade på ett lantbruk. Vi levde enkelt, hade billig hyra och alla större inköp och bil, köptes på kredit. Jag tog mig an flera dagbarn för att dryga ut kassan och vi klarade oss ganska bra.
Bar på hemligheter
När barnen börjat skolan blev jag hemsamarit och vi flyttade till en större lägenhet. Maken fick jobb i bilfabriken på orten han kom ifrån och bodde i sitt föräldrahem under veckorna. Efter en tid var han borta även på helgen och det visade sig att han höll till hos en tidigare flickvän.
Läs också: Min man levde dubbelliv
Jag blev ensamstående med tre barn
Efter skilsmässan blev jag en ensamstående trebarnsmamma. Nu måste jag klara familjen på egen hand. Jag hade inget stöd av föräldrar eller barnens pappa. Han betalade underhållet, men besökte dem sällan. Vi levde enkelt och med hjälp av barnbidrag och underhållet fick barnen det nödvändigaste.
När jag senare gifte om mig fick familjen det bättre ställt och vi flyttade till den nya mannens hus. Där fanns redan två barn och familjesituationen med fem tonåringar blev med tiden så ohållbar att jag flyttade ut med mina barn.
Läs också: Min fine vän på Facebook var en iskall bedragare
Dyrt att börja om
Det var dyrt att börja om igen, med nya avbetalningsköp, men jag ville att mina barn skulle ha det lika bra som andra. Jag jobbade på ett sjukhem och tog alla extra timmar jag kunde få för att det skulle fungera.
Barnen var duktiga i skolan och fick bra jobb. När alla tre hade flyttat hemifrån, började jag unna mig sådant som jag aldrig haft råd med.
Läs också: Mitt äktenskap var som en skräckfilm
Jag fick en fin lägenhet i centrum och tog ett banklån för att inreda den efter egna önskemål. Det kändes lyxigt och jag började ta igen allt jag saknat: teater, konserter, resor, fina kläder och restaurangbesök.
Skulderna ökade, men det var lätt att få plastkort med stora krediter. Korten kändes inte som pengar, det var bara att konsumera.
Allt fler räkningar
Räkningar blev allt fler, men jag betalade dem punktligt och fick automatiskt höjda krediter. Jag var en bra kund som skötte mina inbetalningar. Men med tiden måste jag betala en skuld med en annan, och fastnade i en skuldkarusell som roterade allt snabbare.
Läs också: Min man sitter i fängelse
En gång följde jag med på trav, och till min glädje vann jag några tusen kronor. Det löste månadens problem och blev till ett nytt halmstrå att gripa tag i. Jag började spela i hopp om att ha tur fler gånger. Det blev lite småvinster, men i övrigt en satsning som bara ökade mina skulder.
Nu såg jag ingen framtid och ägde inget jag kunde sälja. Pensionsåldern kom ifatt mig och trots att jag jobbade så länge jag fick, insåg jag att fällan snart skulle slå igen och att det inte fanns någon väg ut.
Läs också: Min övervikt var ett skydd mot omvärlden
Blev sjuk av ångest
Den enda lösning som kvarstod för mig var att rensa upp i min tillvaro och sedan ta mitt liv. Jag tog reda på att barn inte ärver skulder och att försäkringen skulle täcka begravningen. Jag blev sjuk av all ångest och isolerade mig från allt och alla.
Den självvalda ensamheten ledde in i ett totalt inre mörker och nätterna fylldes av panik och hopplöshet. Den viktigaste tanken var att mitt avslut måste likna en olycka.
Någon med tystnadsplikt
Förtvivlad kände jag behov av att prata med någon som har tystnadsplikt. Jag tog kontakt med en diakon och bad henne att finnas till för mina barn efter mitt frånfälle. Tålmodigt lyssnade hon på mig under många, långa samtal.
Läs också: Louise hamnade på psyket efter sina mediala experiment
Efter en tid lyckades hon övertyga mig om att våga söka skuldsanering och kontaktade konsumentupplysaren. Hon erbjöd sig att följa med, men jag skämdes så mycket att jag krävde att vi skulle gå dit var för sig och mötas på plats.
När det var dags smög jag in genom en sidodörr.
Inte ensam
Vi möttes av en äldre kvinna som i förväg fått veta hur orolig jag var inför besöket. Kvinnan var mycket vänlig och jag tvingades dra hela mitt eländes historia. Hon lyssnade och ställde lite frågor och berättade sedan att jag inte var ensam, utan att hon dagligen jobbade med sådana ärenden.
Vi bokade tid för genomgång av skulderna och hon visade uträkningar av räntor, som jag inte förstått ingick, och som hade ökat summorna hur jag än betalade.
Jag fick också rådet att byta till en billigare bostad och att ordna med allt jag behövde där, innan mitt ärende hamnade hos Kronofogden. Sedan skulle jag inte kunna få hyreskontrakt, krediter eller lån.
Folk undrade varför jag lämnade min fina bostad. Jag ljög om att jag fått chans på ett mer passande boende inför pensionärslivet.
Läs också: Allt var perfekt – ändå kunde jag gråta i timmar
En strimma hopp
I väntan på beslut om skuldsanering gick kraven via Kronofogden. Det var fruktansvärt och jag blev rädd för att hämta posten eller möta brevbäraren. Alla kuvert från finansbolag, banker eller fogden kändes enorma, med självlysande logotyper. Jag var övertygad om att grannarna skulle se avsändaren och förstå hur misslyckad jag var.
Tankarna på självmord fanns kvar, men jag hade ändå fått en liten strimma hopp, trots att väntetiden var olidlig.
En lyckodag
Dagen då ärendet blev godkänt var en lyckodag, men också domedagen om ett femårigt straffarbete.
Nu måste jag fortsätta leva så länge skuldsaneringen pågår. Den dag jag är fri, ska jag förinta alla avslöjande dokument. Jag får leva med skammen inom mig och beslutet om att ta min hemlighet med i graven.
Läs också: Jag blev dubbelt sviken
Varje månad när pensionen kommer låser jag in mig en dag och är otroligt noga med att sköta alla betalningar enligt planen.
Jag har sådan ångest att jag inte kan svara i telefon och absolut ingen får komma och störa när pappren är framme.
En skuldsanering kan brytas om den blir misskött och det får bara inte hända.
Håller fasaden uppe
Det är tufft att leva på marginalen i fem år, även om jag är van vid att ha lite pengar. Jag lever ju med en livslögn och visar upp en fasad som bara är ett luftslott. Ingen i omgivningen vet hur jag har det, bara att jag är fattigpensionär, som så många andra efter ett arbete inom vården.
Läs också: Skilsmässan blev starten på ett bättre liv
Mitt liv är ändå bra med några få vänner och en hygglig kontakt med familjen.
Dagarna fylls med långa promenader, ofta till biblioteket, och med ett givande volontärarbete som ger mer än sådant som kan köpas för pengar.
/Birgitta
Läs också: Jag knäcktes av mitt jobb
