Elisabeth har skapat en jul i miniatyr: ”Jag gör mer julgodis i lera än på riktigt”
Elisabeths intresse för dockhus och att bygga miniatyrvärldar följde med från barndomen upp i vuxen ålder.
Men så kom livet emellan och tiden räckte inte till.
Tills hon fick en stroke …
Det har varit både läkande terapi och en avstressande hobby. För när högstadieläraren Elisabeth Niklasson 2017 fick en stroke och livet ställdes på paus vaknade lusten att bygga vidare på sin miniatyrvärld – av skräp.
– När jag sysslar med miniatyrerna glömmer jag allt annat, säger Elisabeth.
Och hon behövde det. Lägga en jobbig tid bakom sig, och göra något av all tid hon plötsligt fått.
– Jag fattade ingenting när de sa på sjukhuset att jag fått en stroke. Jag hade känt ett litet synbortfall kvällen innan och det flimrade för ögonen. Men jag tolkade det som att jag var trött.
Blev sjukskriven och hjärtopererad
När huvudvärken kom morgonen efter körde maken Hans henne till sjukhuset där de gjorde upptäckten. Och personalen var också förvånad! Elisabeth var verkligen ingen vanlig strokepatient – hon var vältränad, normalviktig, rökte eller drack inte och åt hälsosamt. Och när man undersökte hennes hjärta fick läkarna bekräftat misstankarna de haft: Elisabeth hade ett medfött hål i sitt hjärta, något som inte är helt unikt bland stokepatienter av hennes ovanliga slag.
– Jag var chockad, så klart. Jag blev sjukskriven och skulle hjärtopereras. Jag som ändå hade känt mig helt frisk! Samtidigt förstod jag att jag hade haft en oändlig tur. Jag kunde blivit förlamad eller tappat talet, men min stroke har aldrig påverkat mig kognitivt.
Det här är Elisabeth
Namn: Elisabeth Niklasson.
Ålder: 57 år.
Bor: I Uddevalla.
Jobb: Högstadielärare.
Familj: Maken Hans, tre barn, fem barnbarn 1–5 år gamla.
Passion: Miniatyrmakande.
Sociala medier: På Elisabeths Instagramkonto @elisabethnickemini kan du få massor av tips på hur du skapar hem och julkänsla i miniformat!
Läkaren sa dock till Elisabeth att hon kommer få svårt att läsa.
– Ni ska minsann få se, tänkte jag och gick hem och läste Selma Lagerlöfs samlade verk.
Fortfarande hjärntrött
Elisabeth skrattar, men tiden efter hjärtoperationen blev jobbig på flera sätt. Dels saknade hon sina elever och kollegor, dels blev tiden lång när hon bara läste och promenerade i sakta mak. Men värst av allt var tröttheten.
– Hjärntröttheten blev mitt stora problem. Den går inte att vila bort, jag var lika trött efter att jag sovit. Jag orkade inte äta, orkade ingenting. Så där var det i ett halvår i alla fall.
Hon är fortfarande hjärntrött till och från, och får hushålla med sin energi. Det är en speciell konst när man är van att köra på i hundranittio.
– Jag reagerar inte alltid förrän det tar stopp, och när det händer är det bara tystnad och vila som gäller.
Elisabeth har fått släppa de större grupperna elever på jobbet, och det var tufft. Och hon har gått ner i arbetstid.
Men något har varit positivt. Våren efter operationen var en ren njutning. Hon har fått med sig känslan av tacksamhet, att livet inte är oändligt.
– Jag fick en stark påminnelse: Livet kan faktiskt ta slut när man minst anar det. Det var nyttigt!
Och så har hon alltså återupptagit sin gamla passion: miniatyr-skapandet.
Lusten smög sig på
Som många andra hade Elisabeth dockskåp när hon var liten. Det där kittlande lilla huset där man fick bygga upp en vuxenvärld och möblera med mattor, möbler, tavlor och till och med fungerande lampor om man hade tur.
I vuxen ålder återupptog hon sitt dockskåpsintresse.
– Ja, för 20–25 år sedan gjorde jag tittskåp med lite möbler och pryttlar i, men sen hade jag inte tid längre när jag pluggade, fick barn och så vidare.
Intresset låg vilande. Och vilade gjorde hon själv också, den där tiden efter stroken. Sen fick hon kontakt med en kvinna som varit med om samma sak som hon – och hade samma hobby dessutom.
– Min dotter hade också manat på ett par gånger, föreslagit att jag skulle göra lite nya möbler till mitt gamla minihus. Men lusten hade inte infunnit sig innan.
Nu smög den sig på, och snart kom hon på sig själv med att fundera ut hur hon skulle bygga skalenligt.
– Matte är inte mitt starkaste ämne, men så började jag skissa, komma på olika material och sätt att bygga på. Och så var jag igång!
Hon har alltid varit kreativ, hållit på med trädgården och pysslat. Hon säger själv att hon är en hejare på att nörda in på saker.
– Det är lätt att det går över styr, säger Elisabeth och skrattar.
– Hittepå-delen är nästan det roligaste, det kan vara något från ett tv-program eller en bild i en tidning. Sedan börjar jag fundera på hur jag ska bygga upp det, leta fram rätt material och räkna ut skalan.
Ritblock, förpackningar, silkespapper. Använt foliepapper, tändstickor och glasspinnar. Vad som helst omkring henne kan förvandlas till något som passar i hennes mini-värld. Det gäller bara att se det, upptäcka det där perfekta materialet.
– Ja, allt jag bygger är gjort av skräp.
Viktigt med julbak
Hennes nya minihus är ett ombyggt cd-skåp som kostade 60 kronor på loppis och som Hans byggde om innan det fick fönster på sidorna och målades om.
I december måste husets boende få julpyntat, så klart. Och det sparas inte på krutet! Här kryllar det av blommor, kakor och pynt – allt som hör julen till.
– Hyacinterna är gjorda med en grönmålad tandpetare och själva blomman är pappersrundlar från hålslag. Det var inte alls svårt, hävdar hon.
En julduk som mormor en gång haft skulle den fiktiva familjen också ha, den gjordes också för länge sedan.
– Här använde jag ingen skala, jag bara ritade av med tunna tuschpennor och fyllde i. Jag försökte rita det på tyg först men tuschet blödde så jag fick göra det på papper.
Små vackra ljus höjer julstämningen och de är, i den här minivarianten, tandpetare målade vita med smält stearin och allt.
– Änglaspelet var ett petgöra. Jag fick sitta och fila till tandpetare med nagelfil för att få ihop mönstret och tänkte själv att, det här är ju lite galet.
Julbaket är viktigt, i alla fall i Elisabeths mini-värld. Här finns lussekatter, polkagrisar, knäck, klenäter, kanderade äpplen och kolor framdukade på godisbordet framför julgran och paket.
– De är gjorda av lera. Lussekatter gjorde jag hur många som helst innan jag fick färgen rätt. Så här mycket godis gör jag inte i verkligheten. Det är helt knäppt, vad ska man säga, undrar hon glatt.
Lera är annars inte hennes favorit, det är svårt och kladdigt. Och flera små irriterande misstag kan vara förödande: Tyget på en koftärm kan välta ner och förstöra ett bygge hur enkelt som helst. Ibland känns fingrarna bara för stora. Det kan krävas både tålamod och envishet …
– Men jag svär förvånansvärt lite. Ibland morrar jag lite, då säger min man åt mig att lägga undan det ett tag. En sak har jag lärt mig i alla fall: Limma inte när du är trött – lägg undan och ta nya tag dagen efter i stället!
Se men inte röra
Vissa saker går bara inte att göra, då har hon fått köpa in byggsatser och ibland nästan färdiga små möbler.
– Fina stolar, framför allt. Men en del möbler jag velat ha finns inte, då har jag fått göra dem själv. Gripsholmsfåtöljer har jag inte hittat. Dem gjorde jag av glasspinnar, grillpinnar och tyg.
Tidsepokerna i minivärlden är lite blandade, men det är uppenbart att Elisabeth gillar 1700-talet.
– Ja, jag älskar de möblerna, det gråa, dämpade och lugnande. Jag har till och med gjort en 1700-talsperuk i bomull. Men så har jag mycket som inte alls följer tiden, det är väldigt blandat.
Hennes tre barn har inte plockat upp mammas intresse, även om äldsta dottern är nyfiken och hjälper Elisabeth ibland, bland annat har hon skrivit ut läskflaskor i 3D-utskrifter i plast. Dessutom blev hon inredningsarkitekt, vilket man kan tycka är släkt med Elisabeths miniatyrbyggande, om än på långt håll. Barnbarnen tittar ofta lystet på Elisabeths små verk.
– De tittar men får inte röra. De har fått egna miniatyrsaker att leka fritt med, sådana som blivit över och inte blivit helt perfekta.
Vill du testa mini-pyssel?
Börja med att syna allt du tänker slänga, där kan du hitta guld. Följ Elisabeth och andra på sociala medier som sysslar med miniatyrer för att få fina tips. Du kan även behöva lim, färg – och en massa tålamod!
Skräp att bygga med kan vara:
- Värmeljushållare – perfekta att göra ljusstakar, metallfat och brickor av.
- Tandpetare kan bli stearinljus och glasspinnar är utmärkta att göra dörrkarmar, lister eller brädgolv av.
- Papper i alla former. Pappersrundlar från hålslag, bland annat.
- Balsaträ är enkelt att skulptera i och Elisabeth har använt det för att göra bland annat brödtråg, skärbrädor och slagbord, som hon sedan patinerade med kaffe.
- Med gamla bordstabletter i korg kan man göra korgar.
Lycka till!
Många som sett det hon gör på hennes Instagramkonto undrar om hon säljer sina miniatyrer. Men svaret är nej. Hon vill inte producera och skapa några prestationskrav.
– Det här är min hobby, det ska komma ur lust. Får jag en idé vill jag bara få ur mig den. Det är pilligt och kräver all koncentration. Det är inte så att jag blir sugen på att få göra tio änglaspel. Nej, det är skönt när jag väl är färdig med en sak, sedan kan jag börja fundera på något nytt.
– Detta är mitt andningshål. När det är stressigt och rörigt vet jag att detta får mig att må bra. Alla behöver hitta sin egen grej. Det här är mitt ”happy place”.