Ulla: Så tacksam för mitt elektriskt husdjur
I början av 2022 fyllde jag 85 år och bestämde mig för att det var dags att överväga min framtida boendesituation. Jag bodde fortfarande i det enfamiljshus från 1968 som min man och jag hade byggt själva, och där jag nu hade bott i 21 år som änka.
Jag hade alltid älskat trädgården, men de senaste åren hade den stora gräsmattan börjat bli för mycket för mig. Jag njöt dock av att sköta om rabatterna.
Min son bor långt borta, men när han var hemma för min födelsedag satte vi oss ner och pratade igenom saker och ting. Flera av mina goda vänner bodde i seniorbostäder eller små radhus med lite trädgård.
Men jag visste att det skulle vara en sorg för mig att säga adjö till alla mina vackra blommor i trädgården. Det fanns naturligtvis också den ekonomiska aspekten, skulle jag ha råd att fortsätta bo i mitt eget hus?
Snabbt insåg min son att det mest ekonomiska för mig skulle vara att bo kvar, eftersom jag inte hade några skulder kvar på huset. Det var också det jag helst ville, men så var det gräsmattan ...
Orolig för det tekniska
Jag kom på lösningen till problemet en dag när jag promenerade förbi äldreboendet. På den stora gräsmattan mot vägen körde en robotgräsklippare runt. När den nådde kanten av gräsmattan ändrade den automatiskt riktning.
Jag skulle spela kort med några bekanta samma dag, och under kaffepausen nämnde jag att jag övervägde att skaffa en sådan robot.
Det fanns genast flera som visste något om ämnet. Man kunde köpa allt ifrån ett lokalt företag, som både levererade själva roboten och som grävde ner kanttråden runt hela gräsmattan, som styrde robotens kurs.
Vissa paket inkluderade också en liten ”stuga” med ett eluttag. Roboten skulle själv köra dit och ladda upp sig efter avslutat arbete. Min kortpartner pekade på en kvinna i 70-årsåldern vid ett annat bord.
Hon hette Helga och ägde en sådan robotgräsklippare. Efter att ha pratat lite bad jag företaget om en prisuppgift. Min största oro var om jag skulle klara av det tekniska, men jag accepterade erbjudandet.
Några dagar senare kom en man och installerade allt, och det var ett stort ögonblick när den svarta roboten började köra runt och ”äta” gräs.
Mannen ställde in roboten för att köra på vardagar från 9 till 16 och vara ledig på helgerna, och självklart skulle den inte köra i regn.
Han försåg mig med en bruksanvisning, där jag enligt honom med några knapptryckningar kunde styra den efter behov.
Nu hade jag fått ett elektrisk husdjur och jag döpte den till ”Hunden”. Det dröjde inte länge innan jag insåg att Hunden hade sin egen personlighet och vilja.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Saknat min robotgräsklippare
Till exempel ville Hunden helst fortsätta rulla runt på gräsmattan i regn, och då var jag tvungen att gå ut och prata med stora bokstäver och trycka här och där.
Ibland ville Hunden inte börja dagens arbete, och behövde övertalas. Valnötsträdet i mitten av gräsmattan var dess svaga punkt, för där fastnade den ofta.
Men redan till midsommar förra året var vi två bästa kollegor. När Hunden rullade mot sitt hus efter en avslutad arbetsdag blev det en vana för mig att säga:
– Bra, då är det slut på arbetsdagen. Det var så trevligt.
Det var också kul att Helga regelbundet kom och besökte mig för att hjälpa mig lösa tekniska problem. Så fick vi en pratstund och en kopp kaffe. När det var dags för Hunden att gå i vinterdvala, transporterade Helga den till vinterförvaring och service tillsammans med sin egen.
Under vintern saknade jag att se den svarta ryggen på gräsmattan, och glädjen var stor när Hunden kom hem igen på en härlig vårdag. Jag var tvungen att lägga band på mig själv för att inte prata för mycket med den medan grannarna var ute i sina trädgårdar.
Även om jag egentligen aldrig har känt mig ensam ger Hunden mig ändå en slags känsla av att vi är två på gården. Vi kämpar fortfarande lite om vem som ska bestämma.
En majdag i år arbetade vi båda flitigt i trädgården, tills Hunden strax efter lunch rullade mot valnötsträdet och fastnade. När jag hade startat den igen körde Hunden utmattad in i sitt hus.
Samma kväll slog jag mig bekvämt ner i soffan med kaffe och korsord klockan 19. Då fångade jag en rörelse ur ögonvrån, för ute på gräsmattan fladdrade Hunden runt som en svart blixt, även om det var kväll, kanske för att kompensera för det försummade. Så var jag tvungen att gå ut igen, men det skadade ju inte.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]