Stina: Min döda mors brev förändrade mitt liv
Jag växte upp ensam med min mamma. Min pappa försvann strax efter min födelse, och jag har inte sett honom sedan dess.
Min mamma var alltid där för mig. Hon hade själv haft en tuff uppväxt, och det betydde mycket för henne att ge mig den trygghet hon aldrig hade haft.
Pengarna var knappa hemma hos oss, eftersom mamma inte hade någon utbildning.
Hon var inte rädd för att ta i och arbetade både som städare och busschaufför för att försörja oss.
Jag såg upp till henne från det att jag var alldeles liten. I mina ögon kunde mamma allt.
Så kändes det, och om jag hade problem hjälpte hon mig att hitta en lösning. Visst saknade jag ibland att ha en pappa, eftersom andra barn hade det, men mamma gav mig all den kärlek och trygghet jag behövde.
Mamma rökte och gick till läkaren
Jag klarade mig bra i skolan, kom in på gymnasiet, fick vänner, hade pojkvänner och skötte mina saker.
När jag var 20 år flyttade jag hemifrån och började studera till fysioterapeut. Men jag tröttnade på det och hoppade av.
Jag förklarade för mamma att det inte var rätt för mig och att jag hellre ville bli polis. Hon förstod det, men uppmanade mig att göra något åt saken.
Om jag ville bli polis, måste jag börja förbereda mig för proven redan nu, för utbildning var viktigt.
Jag lyssnade på hennes råd, och jag hade tänkt följa dem. Sedan blev hon sjuk, och plötsligt spelade allt annat ingen roll.
Mamma hade rökt i många år, och under vintern hade hon börjat hosta kraftigt.
När sommaren kom och hon fortfarande hostade, gick hon till läkaren. Tester togs på sjukhuset, och det visade sig att mamma hade lungcancer.
Hon var svårt sjuk, och avled nio månader senare. Jag var i chock. Det dröjde några veckor innan jag insåg att hon verkligen var död och inte skulle komma tillbaka.
Mamma hade alltid funnits där och alltid stöttat mig, och nu var jag helt ensam.
Under de nio månaderna hade jag följt med henne till läkarbesök och tester. Jag hade suttit vid hennes sida under de sista veckorna av hennes liv, när hon var inlagd på sjukhus.
Vi hade pratat om döden och sagt farväl, men ändå var jag inte förberedd på det som drabbade mig efter hennes död.
Den sorg jag upplevde var så djup att jag inte kunde förklara den för någon, inte ens mina närmaste vänner, som gärna hade velat hjälpa.
Jag kände mig ensam, och ensamheten var som värst när jag var bland andra människor.
Gråtit efter mammas död
Därför isolerade jag mig i min lägenhet i flera månader. Mammas efterlämnade saker låg i tio kartonger i hörnet av mitt vardagsrum, och en dag tog jag äntligen mod till mig och gick igenom dem.
Det mesta handlade om mig. Det fanns teckningar från min tid på dagis, foton från semestrar och födelsedagskort från mig och från mamma till mig.
Ett av dem hade en ros på utsidan, och jag kände igen mammas handstil. Hon skrev till mig på min tioårsdag: ”Min kloka tjej. Du har hela livet framför dig. Du kan bli precis vad du vill.”
Orden träffade mig, och tårarna rann nerför mina kinder. Jag hade gråtit så mycket sedan hennes död, men den här gången var det annorlunda. I mammas ögon kunde jag uppnå allt, och just därför hade jag lyckats med så mycket.
Jag hade alltid velat göra henne stolt, och det gick upp för mig att det inte behövde förändras. De kommande veckorna gick jag igenom alla sakerna i lådorna.
Det var tufft, men det var också ett bra sätt att minnas mamma på. När jag var klar satte jag mig framför datorn och ansökte till polisskolan.
Det var dags för mig att komma ut från lägenheten och få den utbildning som jag hade lovat mamma.
Jag kom in på skolan, och de kommande åren var både utmanande och lärorika. Jag övervann sorgen tack vare mina vänner och studiekamrater, och i dag har jag fått mitt första jobb som polis.
Jag saknar fortfarande mamma varje dag, men jag är säker på att hon skulle vara stolt över mig.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]