Helt plötsligt stod Sören i lågor: ”Minimala chanser att överleva”
Det är 60 år sedan, men Sören kan återberätta händelserna i detalj. Tårar stiger i ögonen när han minns dramat som närapå kostade honom livet.
– De här hade jag instoppade i plånboken som jag bar i bakfickan den dagen, säger Sören Johansson, som är 81 år idag.
Se också: Mordbränderna som skakade Sverige
Han radar upp halvt sönderbrända bilder på honom och kärestan Laila och hans ordentligt svedda körkort på bordet framför sig hemma i vardagsrummet i Piteå. De här bilderna har han och frun Laila, 78, tittat på många gånger. Då var de ett ungt fästfolk, som man sa förr. Han var 20 och hon 17 och de hade aldrig kunnat föreställa sig vad de skulle tvingas gå igenom.
Arbetade i verkstad
De svartvita bilderna är minnen som Sören burit med sig nära hjärtat igenom hela livet. Han har också sparat gulnade tidningsklipp som vittnar om den fasansfulla händelsen i ungdomen.
Det var en blåsig och iskall dag i maj när den 20-årige Sören Johansson skulle reparera en traktor med trasig blockpackning. Han hade nyligen muckat från militärtjänstgöringen och fått jobb som mekaniker.
Reparationen var ett jobb som oftast utfördes utomhus, men på grund av det kyliga vädret hjälptes Sören och en arbetskamrat åt med att, med en annan traktor, knuffa in den trasiga längst in i verkstaden.
– Sedan drog vi igen dörrarna. Det var ju så bitande kallt, säger Sören, som minns det som hände tisdagen den 24 maj 1960 nästan i detalj.
Stod i ett brinnande eldhav
Sören började ta isär motorn och skulle tvätta bort jordrester och smuts från den. Intill sig hade han en stor plåtbalja som brukade vara fylld med tvättfotogen.
– Jag doppade trasan i plåtbaljan och började gnugga. Gummitutan över startmotorn var borta och plötsligt uppstod det en gnista. Jag ryckte till av den oväntade gnistan, och då välte plåtbaljan med fyra-fem liter vätska över mig. Jag blev genomdränkt från midjan och nedåt och det visade sig att baljan inte alls innehöll tvättfotogen. Det var bensin!
Jag rullade runt och skrek
Sören hann knappt uppfatta vad som hände förrän en enorm explosionsknall dånade i hela verkstaden och han i ett ögonblick stod mitt i ett brinnande eldhav!
– Jag hade fått ett splitternytt blåställ precis den dagen. Den var stel i tyget och jag minns att dragkedjan var besvärlig att dra upp och ner.
Total panik
Just den verkstadsoverallen hade Sören Johansson på sig i detta brinnande inferno, indränkt i bensin och instängd i eldhavet verkstadsgaraget. Nu fattade även traktorn eld och paniken var total.
– Min arbetskompis, som befann sig ute, uppfattade vad som hände och kämpade förtvivlat med att få upp garagedörrarna, han fick kämpa emot tryckvågen i vad som kändes som en evighet för mig, minns Sören.
Han kastade sig på marken och rullade runt när han äntligen kom ut ur eldhavet.
– Jag rullade runt och skrek och slet i overallen. Smärtorna var outhärdliga, det går inte att beskriva hur ont det gjorde, säger Sören och berättar att människor kom springande för att hjälpa till, de försökte slita av honom blåstället.
Men det var ingen lätt uppgift att klä av en brinnande person indränkt i bensin och Sören släpades mot asfalten ute på gårdsplanen.
Tredje gradens brännskador
Armar och ben som redan hade drabbats av tredje gradens brännskador, där hudens alla tre lager förstörts, skadades ännu mer.
– Händerna var helt flådda in på underarmarna och jag var fruktansvärt bränd från midjan och nedåt, det kändes som att jag höll på att explodera inuti. Jag var skinnflådd och blodig och jag glömmer aldrig den smärtan. Jag var så svårt brännskadad att doktorn gav mig minimala chanser att överleva, säger Sören och än en gång tåras ögonen.
Någon ringde efter ambulans, men den dröjde och Sören kördes istället till sjukhuset i en av bilskolans övningsbilar, en Volvo Amazon som råkade passera olycksplatsen. Under stor möda bars Sören in i baksätet och han minns att han skrek ”rör mig inte, rör mig inte” till sjukhuspersonalen som tog emot honom. Innan de lyckats att baxa ut Sören ur bilen lossnade en stor skinnbit från knäleden ned mot vaden. Den decimeterlånga torra skinnbiten har Sören fortfarande kvar!
– Att jag överlevde är ett mirakel. Läkarna var skeptiska och jag ansågs alltför svårt skadad för att flyttas till en specialistavdelning i Umeå, 20 mi bort. Men jag bestämde mig där och då för att överleva. Jag skulle motbevisa läkarna och jag tror att det var min envishet som räddade mig från helvetet jag gick igenom.
Sören skador var mycket svåra och risken för infektioner stor. Sörens liv hängde på en skör tråd och han hade en tuff och plågsam väg tillbaka till livet.
– Jag minns att jag mumlade ”Jag är för ung för att dö. Ni ska få se!” Det var som ett mantra för mig.
Vid medvetande
Laila som dukat fram kaffe och fikabröd medan Sören delat med sig av sina minnen berättar att hon vid denna tid jobbade som hembiträde hos en familj i Piteå.
– Sörens pappa kom till mitt arbete och berättade att det varit en brand på verkstaden och att Sören var på sjukhuset. Han skulle hämta mig. Jag blev förstås rädd, och visste inte vilken syn som skulle möta mig.
Att jag överlevde är ett mirakel
Laila berättar att hon blev lättad av att se att Sören var vid medvetande, men han frös förskräckligt så Laila och hans mamma slog i gång elementet i salen. Det var fel, fick de höra efteråt, eftersom en brännskadad snarare ska kylas ner.
– Det var en fasansfull tid när vi inte ens visste om Sören skulle överleva, doktorn gav oss inget hopp i början. Skadorna var hemska. Men när Sören själv var så övertygad om att klara det fick jag också ett lugn, säger Laila, som varit tillsammans med sin Sören i två år när olyckan inträffade.
I tre månader och fyra dagar vårdades Sören Johansson på lasarettet, insmord, bandagerad och hela tiden under bevakning för att förhindra uttorkning. Fästmön Laila och delar av Sörens stora syskonskara turades om att vaka vid hans sida.
– Det jag själv framför allt minns var att jag hade så fruktansvärt ont. Så fort någon råkade nudda vid mig smärtade det och när bandaget skulle bytas var det extra jobbigt. Ett stort problem var att gasbindor och sänglakan fastnade i köttsåren och var svåra att blöta loss. Jag fick gå igenom många plågsamma bandageringar innan jag kom själv på en lösning som byggdes tack vare min bror Torsten, som var ingenjör. Han konstruerade en järnställning som gjorde att jag låg delvis i luften, stödd på ställningen och av speciella gördlar. Jag kunde dirigera och styra lyften av mig själv, och min läkning gick mycket smidigare efter det.
Sören opererades några gånger, frisk hud transplanterades för att täcka de svårt skadade områdena. Huden rakades loss med osthyvelprincipen från midjan och flyttades till de mest sönderbrända partierna på underbenen.
Tufft psykiskt och fysiskt
Sören tillbringade hela sommaren på sjukhus, och efter det dröjde det några år innan han kände sig helt återställd. Det var tufft både fysiskt och psykiskt, Sören fick träna på att gå och att klara alla vardagliga saker som förr. Vissa men har funnits kvar hela livet.
– Jag har under hela mitt liv tvingats undvika solen, huden tål inte solexponeringen och om jag får sår på benen läker de väldigt långsamt än idag. Mina händer var nästan som klor till en början, jag hade knappt någon rörlighet i dem. Händerna var så svårt skadade eftersom jag skyddat mitt kön med dem under branden. Nu har jag full rörlighet, säger Sören och nyper ihop fingrarna.
Minnena har också plågat honom i perioder både natt och dag.
– Det var jobbigt då jag länge plågades av mardrömmar och tvingades genomlevde branden om och om igen. Om någon tände en cigarett nära mig flög jag upp av rädsla. Det dröjde länge innan jag klarade av sådana situationer.
Gråt och oro
Tiden läker de flesta sår och Sören repade sig så småningom både fysiskt och psykiskt. Han gick aldrig tillbaka till verkstadsjobbet, istället utbildade han sig till maskiningenjör, och jobbade i yrket fram till pensioneringen.
Han och Laila gifte sig fem år efter olyckan, men när de ville bilda familj dröjde det länge innan det blev några barn.
– Det var mycket gråt och oro. Vi visste ju inte om jag ens kunde bli pappa efter de svåra brännskadorna. Därför var lyckan extra stor när vi äntligen fick vårt första barn, och sedan ytterligare två, säger Sören.
Trots att det gått många år sedan olyckan framkallar brandrök fortfarande obehagskänslor hos dem båda. Laila berättar om en händelse många år efter branden i verkstaden:
– Vi bodde fortfarande i vår villa när Sören upptäckte rök i grannens garage. Han rusade in utan tvekan och drog ut en brinnande kartong fylld med skrot. Jag minns än idag hur rädd jag var även om han var modig och säkert räddade garaget, säger hon.
Själv säger Sören att han aldrig skulle gått in i garaget om det varit fara för hans liv. Minnet av den svåra branden som närapå avslutade hans liv redan som 20-åring är fortfarande alltför starkt.
Fakta – tredje gradens brännskada
Hudens alla tre lager förstörs, det vill säga överhuden, läderhuden och underhuden. Tredje gradens brännskada, det vill säga en djup brännskada eller fullhudskada, är en mycket allvarlig skada som kräver omedelbar sjukhusvård och den drabbade bör komma in snarast till operation.
Källa: brannskada.se och 1177.se
