Astrid: Vår son satte oss i knipa
Jonas och jag fyllde år med bara en veckas mellanrum, och året vi fyllde 60 år hade vi tänkt bjuda våra barn, svärbarn och barnbarn till Mallorca för en vecka.
Vi hade sparat ihop i flera år och sett fram emot det lika länge, så det var en stor dag när vi skickade inbjudningarna.
Vår äldsta son, Mikael, träffade efter ett barnlöst äktenskap och efterföljande skilsmässa en ny flickvän sex månader tidigare.
Hon hette Louise och hade två pojkar, Lukas och Felix, åtta och tio år gamla. Vi hade bara träffat dem ett par gånger och det hade inte gått speciellt bra.
Barnen var bullriga, ouppfostrade och vilda, och jag kan lika gärna vara ärlig – vi var allt annat än förtjusta i dem.
Deras mamma, Louise, var dock snäll, men vi kände henne bara inte så väl än och hennes och Mikaels förhållande var också så pass nytt att det inte riktigt kändes rätt att bjuda med henne till Mallorca.
Det var meningen att det skulle bli en familjeresa, och hon hade inte riktigt blivit en del av familjen ännu. Så vad skulle vi göra?
Min son blev upprörd
Efter mycket velande fram och tillbaka hade vi kommit överens om att bjuda Louise med, men inte hennes barn.
Vi hade tre barnbarn, som vi älskade mer än något annat på jorden, och de var naturligtvis tvungna att följa med. De hörde liksom till på ett sätt som Lukas och Felix inte gjorde ännu.
Dessutom var de så mycket äldre än våra barnbarn på ett, två respektive fyra år, att de inte skulle få ut något av att umgås med varandra.
Så vi skickade inbjudningarna. Redan dagen efter hade vi Mikael i telefon. Hade vi inte glömt något? Nja, det trodde vi nog inte att vi hade, svarade jag och ställde telefonen på högtalare så att Jonas kunde ta del av samtalet.
Vår son undrade om vi hade glömt att Louise hade två söner, och förklarade att han förväntade sig att vi bjöd in dem med.
– Men Mikael, vi känner inte pojkarna, försökte jag försiktigt.
– Nej, men då är det ett bra tillfälle att lära känna dem, svarade han kort.
Jonas och jag utbytte tyst blickar över bordet.
– Vi skulle gärna lära känna dem, sa Jonas. Men vi tycker helt enkelt inte att vår födelsedagsvecka är rätt tid att göra det.
Jag tyckte det var ett bra svar. Väldigt diplomatiskt och vänligt, men det tyckte inte Mikael.
– Om inte Louises pojkar är välkomna så kommer vi inte heller, sa han.
Jag blev mållös, och det var Jonas också.
– Fundera på det lite till, ok? sa Jonas till Mikael innan vi la på.
Han var en klippa, men mitt hjärta galopperade vilt, för det sista jag ville här i världen var att skapa konflikt i vår familj.
– Du kan fundera på det själv, svarade Mikael, och sedan lade han på.
Vad tusan skulle vi göra nu? Jag kände mig faktiskt benägen att ge efter och bjuda in de två pojkarna, trots att jag ärligt talat inte ville ha med dem.
– Säg inte att du låter dig bli utpressad på det sättet, sa Jonas.
Jag visste mycket väl hur det skulle bli. Mikael och Jonas kunde vara lika envisa som gamla, griniga åsnor. I det avseendet var de lika.
Jag höll med Jonas i princip. Jag ville inte heller ha med Lukas och Felix, men jag ville verkligen inte att min äldsta son skulle stanna hemma heller.
Jag tvivlade inte på att hotet var allvarligt och jag tyckte precis som Jonas att det var väldigt obehagligt att bli utsatt för den sortens utpressning.
Bråk mellan syskonen
När vi vaknade nästa morgon hade varken Jonas eller jag kommit på någon bra lösning.
Vår dotter Marie kom över för att låna en stor kruka av mig på söndagsmorgonen, och även om jag egentligen inte hade tänkt blanda in Mikaels två systrar i konflikten så kunde hon se på mig att något var fel.
Så det slutade ändå med att jag berättade för henne om vad som hade hänt.
Marie blev väldigt upprörd å våra vägnar. Förutom att hon var överens om att vi inte hade känt Lukas och Felix tillräckligt länge för att betrakta dem som en del av familjen, tyckte hon också att vi hade rätt att själva bestämma vem som skulle följa med oss.
– Den som betalar bestämmer, som hon sa.
Och hon hade rätt i princip, men verkligheten var en annan. Här kunde vi inte bara sätta hårt mot hårt, kanske inte alls om vi ville få en bra resa?
Vi hörde ingenting från Mikael den dagen, och vi kontaktade honom inte heller. Vad vi inte visste var att våra barn pratade med varandra. Marie hade såklart ringt sin syster Monika, och Monika hade då ringt Mikael.
Han var väldigt upprörd när vi äntligen hörde av honom dagen efter. Jag hade precis kommit hem från jobbet när Mikael svängde in på uppfarten.
Jag kunde se från köksfönstret hur han slängde ner sin cykel. Jonas hade inte kommit hem än, så jag blev tvungen att ta itu med det här ensam. Men det kan också vara bra, hann jag precis tänka innan han öppnade dörren.
– Hej kära du, sa jag som jag brukar.
– Hej, svarade han och satte sig mittemot mig på bänken. Jag lutade mig förväntansfullt mot köksbordet.
– Vad har du sagt till Marie och Monika? sa han irriterat.
Jag borde aldrig ha sagt något till Marie insåg jag, för nu hade det blivit bråk mellan dem. Jag suckade. Han skakade på huvudet och ögonen blev tomma.
Jag vände honom ryggen och började fylla på vattenkokaren så att han inte skulle se att mina ögon tårades.
– Jag sa till Marie att du insisterar på att Louises pojkar ska åka med till Mallorca, sa jag så neutralt jag kunde.
– Jaha, men då kan berätta att jag fick ta emot så mycket skit från Monika igår kväll, svarade han och såg så anklagande på mig att jag vände mig om igen.
Boka av solsemestern
Mest av allt ville jag bara ställa in hela resan. Det som skulle ha varit en härlig familjesemester och firande av Jonas och min födelsedag höll på att utvecklas till ett obehagligt familjebråk.
– Jag vet inte vad jag ska säga, sa jag, för med det humöret som han var på så skulle han bara vända vad jag än sa emot mig.
Mikael hade åkt när Jonas kom hem. Jag berättade för honom om besöket, och att båda våra tjejer nu också hade gått in i diskussionen och att de tyckte likadant som vi.
Men att det faktiskt bara hade gjort det hela ännu värre, för nu kände Mikael att det var han mot resten av familjen.
– Jag tycker att vi borde ställa in hela resan, avslutade jag.
– Det kommer inte på fråga, utbrast Jonas.
– Men vad ska vi göra då? Jag kunde inte tänka mig att resa utan Mikael, men jag kunde inte heller tänka mig att vi bjöd med Louises barn. Att hela familjen nu blev ovänner var dock det värsta av allt.
– Jaja, skadan är skedd, sa Jonas. Om vi ställer in blir tjejerna och barnen upprörda, och då skyller de på Mikael. Ännu mer problem kan komma ur det.
Det var sant. Hur vi än vred på det så skulle någon bli sårad eller upprörd. Var det vi som var småaktiga när vi inte tyckte att Louises barn borde åka till Mallorca?
Tanken höll mig vaken halva natten. Mikael och Louise verkade lyckliga tillsammans, och om de nu var säkra på att de skulle vara tillsammans för alltid, borde vi inte stötta dem?
Mikael hade som sagt inte fått några barn med sin första fru, trots att de försökt i flera år. Jag visste inte så mycket om hur han kände för Louises pojkar, men de kanske var hans enda chans att få barn?
Kanske älskade han dem redan? Tankarna for genom mitt huvud, och de fortsatte att göra det hela nästa dag då jag hade svårt att koncentrera mig på mitt arbete.
Bjuda pojkarna till Malloca
När jag cyklade hem insåg jag att det bara fanns ett sätt att lösa det. Vi borde bjuda med Louises pojkar till Mallorca.
– Tycker du verkligen att vi ska ge efter för Mikaels utpressning? frågade Jonas.
– Nej, men vi måste tänka på hans framtid. Vi måste tro att han har träffat kvinnan han vill bli gammal med. Därför måste vi välkomna henne i familjen, med allt vad det innebär.
Jag hade bestämt mig och Jonas kunde höra det på mig. Han suckade tungt. Han hade inte den minsta lust att vara med Lukas och Felix en hel vecka och jag förstod honom väl.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
De få gånger vi träffat dem hade de varit svåra att ha att göra med, milt uttryckt, men sedan – om vår son hade valt dem så var vi tvungna att göra det också. Det fanns ingen väg runt det.
Det skulle visa sig att jag hade rätt. Det var inte nödvändigtvis lätt att ha med Lukas och Felix, och resan var också annorlunda mot hur den hade varit om de varit där.
De ställde till mycket problem, de två pojkarna, eftersom det var tydligt att de inte var vana vid att passa in i en större grupp.
Men det fanns såklart ljuspunkter längs vägen. Jag tyckte till exempel att det var fantastiskt att se min son gå in och ta ansvar för sin nya familj.
Det bästa av allt var dock att vi alla lärde känna både Louise och hennes söner mycket bättre.
Vi fick en grund att bygga på så veckan var väl använd. Inte minst för att Mikael och Louise bestämde sig för att flytta ihop strax efter hemkomsten.
Nu väntar de barn tillsammans, och trots vissa inledande svårigheter betraktar vi dem nu som fullvärdiga familjemedlemmar. Även Lukas och Felix – som faktiskt har vunnit en hel del genom att vi fått lära känna varandra bättre.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]