Malou von Sivers om sin tuffa tonårstid: Jag levde ett dubbelliv
Hon är en av våra mest folkkära tv-profiler och har gjort intervjuer med allt från okända människor till världsnamn som Kofi Annan, Britney Spears, Ingmar Bergman och Ukrainas första dam Olena Zelenska. Men efter alla år i först Nyhetsmorgon, därefter Malou möter och Malou efter tio har Malou von Sivers inte längre någon fast programtid i TV4.
Dagarna ser annorlunda och lugnare ut nu. Inför intervjun stöter vi på varandra i trapphuset när hon precis gått en runda med cavapoon Juni, en charmerande liten hund som gärna vill bli klappad.
– Det är en process att hitta en ny sorts arbetsliv, säger Malou. Hela livet är ett lärande och nu får jag acceptera att andra tar över, även om det är ganska svårt. Jag har haft så fruktansvärt roligt på jobbet.
Malous senaste spänningsroman
Att gå i pension har Malou inga planer på. Hon gör poddar, arbetar som moderator och hoppas att den nya spänningsromanen, En ska bort, blir film. Inför utgivningen träffas vi i hennes och makens vindsvåning i centrala Stockholm. Den är personligt inredd, vackra saker samsas med en generös soffa och en barnstol vid sidan av matbordet, för Malou är numera farmor till en pojke på drygt två år.
Boken är ett psykologiskt drama, där en minst sagt komplicerad relation mellan en ung kvinna och hennes svärmor står i centrum. Inspirationen kommer från egna erfarenheter, även om det är fiktion. Hon träffade sin man Sten som 25-åring, och det blev en annorlunda upplevelse att träffa hans mamma.
– Hon var väldigt olik min egen mamma och väldigt fascinerande, tyckte jag. Hon hade bott ensam länge, Sten hade en nära relation till henne och hon tyckte mycket om att umgås med Sten och hans kompisar, och med oss. Men jag tyckte att hon var med oss alldeles för mycket. Jag kände bara: Nej, det här går inte.
Sten hamnade mittemellan.
– Jag förstår att han kände ansvar för sin mamma eftersom hon levde ensam, och jag hade önskat att han hade satt ner foten. Jag kände ibland att det blev spänt mellan henne och mig. I början pratade vi om det, vilket var modigt och ovanligt. Men för det mesta bet jag ihop eftersom hon samtidigt var en fantastisk farmor.
Malou von Sivers
Ålder: 72 år.
Familj: Maken Sten Haage, barnen Sebastian, 37, Malcolm, 34, och Julia, 25. Barnbarnet Charles, tre år i år. Cavapoon Juni.
Gör: Journalist, programledare, författare.
Karriär i urval: Kom till TV4 1990. Var med och startade Nyhetsmorgon, ledde Malou möter från 1995 och sedan Malou efter tio. Har lett partiledardebatter och valvakor. Tilldelades Stora Journalistpriset 2014 och Kristallens hederspris 2021.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Aktuell: Med boken En ska bort (Norstedts) och med Fängelsepodden.
Nu är Malous egna barn vuxna, och hon är själv svärmor.
– Jag kan förstå nu att min svärmor tyckte att det var kul att vara med yngre personer. Men våra barn är tydliga, om jag kliver för nära så säger de till mig att backa. Och jag svarar ”absolut, jag fattar”. Och så kan vi skratta lite åt det.
Drömt om hämnd
I En ska bort står relationerna i fokus. Utan att avslöja för mycket av handlingen så är hämnd – och tanken på den – ett bärande tema som Malou funderat en del på.
– När man är kränkt och vill ge igen, då är fantasin en njutning. Fantasin tror jag att vi människor fått för att bearbeta starka känslor. Jag har haft många svartsjukedrömmar om hämnd, men när man kört de tankarna i huvudet några varv så går det över. Att förverkliga tanken på hämnd är något helt annat – vad blir du då för människa?
Relationer har sysselsatt Malou även i hennes tidigare böcker. Hon debuterade med en trilogi som baseras på hennes egen släkt- och familjehistoria, den gemensamma titeln är Såret. För sår finns det. Malous liv som vuxen må vara lyckligt, men det var ingen självklarhet med tanke på hennes uppväxt.
Kontrollerande pappa
Hennes pappa bestraffade henne och de två syskonen både fysiskt och psykiskt, ofta inne i ett förråd. Bland annat låste han in henne i ett förråd som straff. Som tonåring började Malou göra uppror – hon smet ut genom fönstret på nätterna och tänjde på gränserna när det gällde alkohol och droger.
– Min pappa var så otroligt kontrollerande, så fort jag kunde stack jag hemifrån. Då levde jag ut, med risk för mitt liv kändes det som ibland. I alla fall med risk för en väldig bestraffning. Men det var värt det för att överleva. Jag levde ett dubbelliv, kan man säga. Det satt djupt i mig senare, att det fanns någon sorts frihetskänsla i det.
Hur lyckades du ändå klara dig så bra, tror du?
– Det har jag grubblat över. Det är det här med maskrosbarnsyndromet, som man inte vet riktigt vad det är. Mina första fyra år var bra och stabila, det var sedan som pappa började förändras. Och så hade min mamma stor betydelse för mig, något jag inte insåg förrän som vuxen.
Det var ren dödsångest
Malou ägnade nästan ett helt program av Sommar i P1 åt sin pappa, där hon berättade om hur hon försökt nå fram till honom till och med på hans dödsbädd. Hon lyckades aldrig.
– Det är så orättvist – jag tror att många i min generation hänger upp sig på pappan och inte riktigt ser mamman. Hon är så självklar, hon finns alltid där. Hon var hemmafru, och älskade det. Hon var navet i familjen.
Det var just när Malou gjorde Sommar 2016 som en kollega frågade varför hon inte tog upp mer om sin mamma.
– Då insåg jag: ”Herregud, varför tänker jag inte mer på henne?” Så jag åkte iväg till mamma där hon var på hemmet, tog hennes händer och berättade för henne hur viktig hon var, och att jag inte kunde komma ihåg att hon någonsin varit arg. Då sa hon: ”Ni hade tillräckligt. Pappa var så sträng att jag inte behövde.”
Malou funderar lite och fortsätter:
– Mamma var inte en djuping som jag kunde relatera till intellektuellt. Jag var arg på henne för att hon inte arbetade eller läste böcker. Hon förstod mig aldrig utan sa alltid: ”Men kan du inte nöja dig? Måste du sikta så högt hela tiden?” Men hennes värme, trygghet och att hon alltid signalerade att det var så roligt att ha barn – det hade jag inte tänkt på, för det var så självklart.
Långt, lyckligt äktenskap
Föräldrarna skilde sig när Malou var 17 år, men själv lever hon i en relation som varat sedan 1978. Hon har till och med skrivit en bok i ämnet: Konsten att hålla ihop: En handbok i kärlek.
Vad är det som gjort att ert äktenskap håller?
– Jaa du ... Vi är olika, men vi är lika också. Vi har båda varit väldigt engagerade i våra jobb och i våra barn. Sedan har attraktionen funnits med hela vägen. Och en respekt för varandra. Vi har tjänat lika mycket genom åren och Sten har varit väldigt stolt över att ha en hustru som jobbar, det är en del av hans attraktion för mig säger han. Det har bara flutit på och vi har tyckt det varit otroligt roligt med barnen, det måste jag säga. De har tagit mycket plats, men det är en del av att vara en familj.
Ändå har Malou mindre självförtroende i privatlivet än i arbetslivet. Och äktenskapet har inte varit helt utan kriser.
– Min sårbarhet ligger nog i att jag har en separationsrädsla. Varifrån den kommer vet jag inte riktigt, för jag behöver inte tvivla på att jag är älskad. Jag är rädd om vår relation, det tror jag att vi är båda två. Vi har haft så otroligt många samtal, Sten och jag, och gräl också. Men vi har inte tvekat att söka hjälp när vi haft problem.
En dag för tre år sedan inträffade något som fick Malou att värdera livet på ett nytt sätt. Hon och familjen var i Verbier i den schweiziska delen av Alperna för att fira Stens födelsedag. En morgon var det dimma och Malou var egentligen inte på humör för att åka utför, men åkte ändå upp i backen för att äta lunch med familjen. När de tog skidorna ner hände det.
– Det var så dimmigt att man knappt såg handen framför sig, och jag var rädd. På slutet hamnade alla före mig, och så kom en sträcka som jag inte såg riktigt. Jag svängde ut, och föll tio meter nerför ett stup. Man hinner tänka jättemycket. Är det så här jag ska dö?
Trots allt hade Malou en ofattbar tur. Hon landade mellan två spetsiga klippor och kunde se hur det fortsatte att stupa rakt ner.
– Jag trodde att jag skulle fortsätta rulla ner, och studsa vidare som man sett på film… Det var ren dödsångest. Var detta livet som det blev? Skulle jag dö där?
Malou var nära döden
Sten lyckades åka tillbaka och hitta henne. Han slog larm och klättrade ner med sönerna och tre personer från en räddningspatrull.
– De la mig på en bår. Det var så obehagligt, de knöt fast den och jag tänkte att om de tappar mig så åker jag rakt nerför berget. De drog upp mig en centimeter i taget.
Malou hade ett komplicerat benbrott, transporterades hem och opererades i Sverige. Den första tiden satt hon i rullstol. Därefter följde en tuff period med styrketräning, rehab och traumaterapi. Genom en granne fick hon tipset att börja skriva tacksamhetsdagbok.
– Varje kväll innan jag somnade skrev jag ner fem saker att vara tacksam för. Det kunde vara små saker, som att jag drack kaffe med någon, att Juni hoppade upp och la sig intill mig. Så fort jag närmade mig det där mörka tvingade jag mig att tänka på det jag har.
I dag är Malou återställd, och har blivit extra tacksam över livet.
Nu tänker jag stjäla en fråga som du brukar ställa i intervjuer: Vilken är den största missuppfattningen om dig?
Malou ler igenkännande åt frågan.
– Det är nog att jag är väldigt seriös och inte så rolig som jag är utanför jobbet. Jag har nära till skratt och mycket humor, det tror jag inte riktigt har framkommit. Vilket säkert beror på att jag har tagit mig an väldigt allvarliga ämnen och då blir det den uppfattningen andra får.
Du har intervjuat hundratals människor – finns det något som du tycker är gemensamt för de flesta?
– Jag tror att vi alla har en gemensam nämnare i rädslan för att bli ensamma, rädslan för att bli övergiven och utesluten ur gruppen. Det tror jag är något grundläggande. Det här att ensam är stark, det är ett konstigt uttryck.