Programledaren Erika Åberg: "Hus är som konstverk"
Att ha koll på sitt hus historia förenklar underhållet. Kunskapen ger också en fördjupad känsla för både byggnaden och de människor som har bott där.
– Det finns ett stort intresse för ”hus-historia”, men få vet hur man ska gå tillväga, säger byggnadsantikvarien Erika Åberg.
Det finns många fördelar med att lära känna sitt hus på djupet. Att veta hur och när det är byggt och i vilka material gör att man kan sköta om det på ett bättre sätt. Om det finns ritningar bevarade, fotografier att kika på eller personer att rådfråga kan man fatta klokare beslut och undvika många misstag vid renoveringar, oavsett om det gäller planlösning eller färgval.
– Man får helt enkelt praktiska ledtrådar till hur man kan ta hand om sitt hem. För mig ger den där kunskapen också en känsla av mening. En slags respekt för de som gått före och levt sina liv i huset, säger Erika Åberg.
Hon är byggnadsantikvarie och programledare för SVT:s populära program Det sitter i väggarna. Där hjälper hon och hennes kollegor människor att kartlägga historien kring sina hus. I varje avsnitt får de medverkande hjälp av Erika Åberg med något praktiskt som behöver fixas. Hon arbetar utifrån byggnadsvårdande principer som innebär att man tar hänsyn till historien när ett hus restaureras eller byggs om.
– Det kan handla om att byta ut en dörr, laga en fönsterbåge i ett vackert gammalt fönster eller att pappspänna ett tak, säger hon.
Anledningen till att hon brinner så för byggvårdande metoder är att de på många vis är facit. Tiden har visat att massivt trä eller material som baserats på lin, lera, kalk och cellulosa fungerar bra tillsammans och går att underhålla om och om igen. Det är dessutom miljömässigt vettigt att i första hand använda de hus, byggnadsdelar och den inredning som redan finns.
Men det betyder inte att man ska bevara allt som det var förr och leva i ett slags Skansenkuliss. Det går alldeles utmärkt att komplettera äldre hus med golvvärme, moderna badrum och funktionella kök, menar Erika Åberg.
– Bara för att man förespråkar använda, gamla och beprövade tekniker betyder inte det att man vill stoppa utvecklingen eller bevara allt till varje pris, utan det innebär att man sätter sig in i husets individuella historia och gör varsamma förändringar som är hållbara för framtiden.
Det sitter i väggarna för Erika Åberg
Intresset för historia och husfixande är stort. Det är det stora engagemanget från tittarna av serien ett bevis för. Det sporrade Erika Åberg att samla erfarenheterna från produktionen i en bok. Förra året kom hon ut med Det sitter i väggarna – Historien om ditt hus och hur du vårdar det på Norstedts förlag.
Det pirrar extra när jag ser gamla tapeter
– Det var alla frågor och den nyfikenhet som har väckts genom programmet som gjorde att jag skrev den.
När man ska forska om en äldre bostad kommer man längst om man både tar på sig byggnadsvårdarens och historikerns glasögon.
– Hus är som en historisk källa i sig. Vartenda dörrfoder, med sina profileringar, och varje handtag säger något om tiden de tillverkades i. Oavsett om det är handgjort eller om det är tillverkat med maskin under industrialiseringen, säger Erika Åberg.
Man kan också leta i källmaterialet, i olika arkiv och läsa på vad som finns nedskrivet om huset.
– Även levande källor, människorna som har egna minnen från byggnaderna, kan bidra med otroligt mycket information.
I boken delar Erika Åberg med sig av handfasta tips på hur man kan gå tillväga. En bra början är att få koll på fastighetsbeteckningen.
– Det underlättar om du vet vilken typ av hus du har. Torp, villor och bondgårdar är några byggnadstyper som är vanliga.
I Sverige finns många dokument och kartor bevarade i våra offentliga arkiv. Riksarkivet är ett bra ställa att börja på. Där finns mantalslängder, lagfartsböcker och fastighetsböcker digitaliserade. Där finns också kartsamlingar och Sveriges äldsta kartor över byar och gårdar från 1600-talet och framåt.
För Erika Åberg är det svårt att välja ut någon särskild hustyp eller tidsperiod som hon är extra förtjust i.
– Alla hus fascinerar. Det är som att gå in i ett konsthantverk när det är som bäst, säger hon ochfortsätter:
– Det pirrar till lite extra när jag kommer till ett där ytskikten är autentiska. När det är tapeter som är mer än 100 år gamla och trösklar som så slitna så att de har blivit urgröpta.■